ARTNR TN TRANS AAAAAAAA—
— —————— rr — —
föräldrarne icke upphörde med sin anhållan, gaf
ban ändtligen efter, och såg sig således, för tör-
sta gången efter många år, deltagande i en bor-
gerlig och kyrklig handling.
Betvingande sin motvilja, inträdde han såle-
des, omgifven af glada och själsfriska Menniskor,
i det lilla kapellet, som befann sig i grannska-
pet af de ofvannämnda boningarna; det var en-
kelt, men ganska smakfullt. Prestea, en gam-
mal, vördnadsvärd - man, förrättade den beliga
ceremonien med en sådan andakt och allvar,
talade så okonstlade och vederqvickande ord,
alla de närvarandes anletsdrag visade en så rö-
rande uppmärksamhet och andakt, att Castel-
caunt, så kall och dyster ban än syntes, bkväl
icke blef utan en viss känning af den allmänna
rörelsen och en inre röst hviskade till honom:
vatt en Gud lefde, en allgod menniskornas fader
och att hans outforskliga väsen var kärlek, hvar-
med ban omfattade hela verlden.
Efter ceremoniens slut gick man: ur kyrkan
och den lilla församlingen — ty hvar och en
deltog i högtiden — firade dagen med högljudd
glädje; men om Castelcaunt tvingat sig att vara
tillstädes vid den religiösa handlingen, så kunde
han likväl icke vara vittne till dessa muntra
uppträden, utan att åter känna sitt hjerta plåg-
samt sönderslitet. Han smög sig således snart
ifrån den glada kretsen och insög från försam-
lingens aflägsna glädtiga stoj hatets bittra gift
mot hvårje oskyldig njutning.
Månan var längesedan uppgången då han kom
hem, men han bade under sin nattliga :spatser-
gång fattat det beslut, att öfverge denna familj,
med hvilken han nu kommit i beröring, och så-
ledes äfven trakten. .
Detta verkställde han jemväl följande morgon
till allas stora saknad, men icke utan att först
bafva gifvit sin lille gudson frikostiga skänker.
(Forts. följer.)