barelser, till det verldens ljus, i hvilka (?) de alla få sin rätta förklaring, och erkänner och abekänrner, att: A!l Guds tillsägelse äro ja och amen i Kristo, Gudi till ära genom 0ss;) Och att jag ej vet annan väg, annan sanning, annat lif, än Jesus Kristus i dag och i går, och i morgon och så desslikes i evighet. Ty allt vär skapadt geoom honom och till honom. Och han är sanner Gud och det eviga lifvet. Honom vare ära i evighet! Amen. Och i denna bekännelse vill jag lefva och dö. Då man tar i betraktande den långvariga och märkliga strid, som inom kyrkan förts rörande den frågan, huruvida till religionens grundva! skulle läggas Tro eller Kärlek; så ser man af de föregående, ait författarinnan ansluter sig till den sednare. Att Troa här genom underordnas, ehuru för ingen del uteslutes ur systemet, känner hvar och es, som rörande dessa tvister har si; något bekant. Denna ståndpunkt är alltså densamma, hvartill tidehvarfvet vill söka kämpa si: fram. Då vi följaktligen lemna vårt bjertliga bifall till denna M. Bremers bekänneise, beklaga vi alienast, — såsom vi redan från början ywurade — att hon i det heia inlagt ett visst anspråk, som icke väl öfverensstämmer med hvad hona bekänt och talat. Hon började med att vilja vederlägga; men har ingentiuvg vederlagt. Et visst ledsamt lizger också i det sökta skrifoch stafsättet, hvarpå sjelfva den sist abförda sköna bekännelse. icke saknar prof. Visserligen innefatiar detta 1 sig sjelf ett lappri; men som i icke kunna gå ifrån den öltvertyge!sen, att christendomen bör anses och behandlas såsom en själens sak, tycka vi, att man -j med flit bör understödja deras vidskepelse, som icke tro sig tala rätt christligt med mindre de nyttja aflagda grammatikaiformer. MHjertat må dock gerna härutaf hemta vederqvickelse, så tort fromheten härunder är oskrymtad. Men detta är visserligen ej alltid failet; och vi hafva känt personer, som ganska litet efterfrågat en sznn Gud, under det att de mea släpande klagogråt lispat om en usanner. De näst sista orden i boken äro: Huru oändligt mycket vore ej ännu att sågal Nödsakad ätt här bufvudsakligen hålla mig till medelpunkten af kristna läran, har jag måst lemna åsido (eiler blott flyktigt vidrö a) många vigtiga järor, ;som sammanhänga dermed, samt hela den oändliga rikedomen af dess tillämpning på alia det jordiska lifvets riktningar. Min själ är öfverfull deraf och räcker dock ej till att fatta det, mitt plif ej att uttala det, lefae jag än öfver hundra år! Dock kunde jag äfven nu icke lefva utan i boppet att kunna meddela något af den ou!tpsägliga lycksalighet jag erfarit, genom utträdanpåe ur Chaotiskt mörker till ljus i Guds nåd och skärlekslära, till bättre begripande af hans heliza ordning i verldsstyrelsen. Jag ville ej lefva, utan hoppet, att en gång låta andra förnimma det Chor af stilla fridsröster,, som för mitt öra genomtonar alla hjertats och lifvets missljud, och löser dess bundna harmonier; nej, jag ville ej lefva. Och jag skall ännu återkomma till ,dessa ämnen, om ock mitt sista ord i dem först torde utalas sedan min sista suck utandats på jorden, och detta klappande, oroliga hjerta är — stillar. Detta är imedlertid icke skrifvet af en gammal, vid grafvens brädd stående, i lärdomens alla schackt så grundligt bevandrad tbeolog, att när han i sin bok måst iemna minga: vigtiga liror åsido, som sammanhänga med christna lärans medelpunkti, äfvensom hela den oändliga rikedomen af dess tillämpning på alla det jordiska lifvets riktningar, hindret härföre icke ligger deruti, att han ej i ämnena är ganska väl underrättad, helst hans själ deraf är öfverfulin, utan deri, att han måst uppskjuta af brist pa arbetstid, Uttrycken komma bär tvertom ifrån ett fruntimmer i sin bästa ålder, och till långvarigheten af hvars lifstid vi bysa det största bopp, af välönaskningar för vår litteratur, som, bellre än att riktas genom de Oeuvres Posthumes, författarinnan här synes utlofva, borde få se sig förskönad genom arbeten af det slag vid hvilkethennes älskvärda hand förut vant oss, och som vi alitid med så mycket nöje emottaga. SNES NA SPSS Ae