OM NATIONERNAS SKABB. Det är verkligen synd att se huru ondt det gjort Svenska Biet, att vi förlidne Fredag kommo att kalla det aristokratiska och prelatensiska elcmentet i de europeiska. samhällena en skabb på nationerna. Sannt är också, att då vi aldrig varit synnerliga vänner af att tala genom metaforer, utan helst benämnt sakerna sjelfva för hvad de äro, kunde vi äfven denna gång bafva låtit blifva att begagna oss af ett förblommeradt talesätt. Likväl är det å andra sidan också visst; att då man just har att yttra sig öfver ett ämne, som till hela sin beskaffenhet ej står på anna: än ailegorier, inbillningar och bildverk, såsom fallet är med aristokratien och prelaturen, tyckes det icke vara ur vägen, att för dess räkning nyttja ett dess område så nära liggande uttryckssätt. Och — ännu mer: sedan Sv. Biet relevera! skabben med en så utomordentlig värme, som dess lördagsblad ädagalägger, måste man dera: falla på den naturliga tanken, att bilden i sjelfva verket bitit skarpare, än vi nånsin åsyftat, och ait den innehåller en sanning, djupare och mera omfattande, än vi vid första utkastet ens föreställde oss. Vi hafva derföre tänkt närmare p saken, och funnit att Sv. Biet har rätt bäruti. Skälen äro följande: Då man talar om det Aristokratiska elementet, menar man ett stånd med politiska rättigheter. grundade blott på tillfälligheten af börd och icke på en nödvändig befintlighet af ädla och store egenskaper hos personerna, som sitta iåtnjutande af dessa rättigheter. Imedlertid är allt hvad man på förnufrig väg kan anföra till adels-institutionens försvar, just det, att den i staten skall utgöra det ädla, det upphöjda i tänkesätten, de! storartade i verk och handiing. Vi veta ganska väl af historien, att Adeln till sitt ursprung icke grundar sig på dessa förutsättningar; utan bekommit sina företräden såsom stånd på en tid då folket i det hela icke rådfrågades eller kunde rådfrågas. Det har således utgått ifrån makt — eller, om man vill, ifrån våld — men icke från förnuft. Likaledes kan ingen menniska påstå, att adels-elementet ej kan fortfara på samma grund. som det begynt, nemligen på blind, rå makt. Det är först, så fort frågan blir, huruvida det kan fortgå, slödt på förnuftiga skäl, som man nöd sakas finna sådant vara en omöjligbet, enär själ-egenskaper, såsom ädelhet, upphöjdt sinne, storartad karakter m. m. icke äro af natur alt med någo slags sykerhet kurna påräknas gå i arf eller bero a börd. Man bestrider för irgen del rätträtigheten af arf; men man säger, att sådant icke förnuftigtvis bör vara ärftligt i staten, som till sir natur icke kan ärfvas. Börds-adeln (så vidt mar härmed icke blott menar familjenamnets bibehå! lande, hvari vi icke se något ondt, utan dermed föl