OM NATIONERNAS SKABB.
Det är verkligen synd att se huru ondt det
gjort Svenska Biet, att vi förlidne Fredag kommo
att kalla det aristokratiska och prelatensiska elc-
mentet i de europeiska. samhällena en skabb på
nationerna. Sannt är också, att då vi aldrig va-
rit synnerliga vänner af att tala genom metafo-
rer, utan helst benämnt sakerna sjelfva för hvad
de äro, kunde vi äfven denna gång bafva låtit
blifva att begagna oss af ett förblommeradt ta-
lesätt.
Likväl är det å andra sidan också visst; att
då man just har att yttra sig öfver ett ämne,
som till hela sin beskaffenhet ej står på anna:
än ailegorier, inbillningar och bildverk, såsom
fallet är med aristokratien och prelaturen, tyc-
kes det icke vara ur vägen, att för dess räk-
ning nyttja ett dess område så nära liggande ut-
tryckssätt.
Och — ännu mer: sedan Sv. Biet relevera!
skabben med en så utomordentlig värme, som
dess lördagsblad ädagalägger, måste man dera:
falla på den naturliga tanken, att bilden i sjelfva
verket bitit skarpare, än vi nånsin åsyftat, och
ait den innehåller en sanning, djupare och mera
omfattande, än vi vid första utkastet ens före-
ställde oss. Vi hafva derföre tänkt närmare p
saken, och funnit att Sv. Biet har rätt bäruti.
Skälen äro följande:
Då man talar om det Aristokratiska elementet,
menar man ett stånd med politiska rättigheter.
grundade blott på tillfälligheten af börd och icke
på en nödvändig befintlighet af ädla och store
egenskaper hos personerna, som sitta iåtnjutan-
de af dessa rättigheter. Imedlertid är allt hvad
man på förnufrig väg kan anföra till adels-insti-
tutionens försvar, just det, att den i staten skall
utgöra det ädla, det upphöjda i tänkesätten, de!
storartade i verk och handiing. Vi veta ganska
väl af historien, att Adeln till sitt ursprung icke
grundar sig på dessa förutsättningar; utan be-
kommit sina företräden såsom stånd på en tid
då folket i det hela icke rådfrågades eller kunde
rådfrågas. Det har således utgått ifrån makt —
eller, om man vill, ifrån våld — men icke från
förnuft. Likaledes kan ingen menniska påstå, att
adels-elementet ej kan fortfara på samma grund.
som det begynt, nemligen på blind, rå makt.
Det är först, så fort frågan blir, huruvida det
kan fortgå, slödt på förnuftiga skäl, som man nöd
sakas finna sådant vara en omöjligbet, enär själ--
egenskaper, såsom ädelhet, upphöjdt sinne, storar-
tad karakter m. m. icke äro af natur alt med någo
slags sykerhet kurna påräknas gå i arf eller bero a
börd. Man bestrider för irgen del rätträtighe-
ten af arf; men man säger, att sådant icke för-
nuftigtvis bör vara ärftligt i staten, som till sir
natur icke kan ärfvas. Börds-adeln (så vidt mar
härmed icke blott menar familjenamnets bibehå!
lande, hvari vi icke se något ondt, utan dermed föl-