en lifligt efterlängtad brud, i hvilkens armar vi, förtjuste falla, elier en älskarinna, med hvilken vi vexla kärliga blickar. Redan en lång tid hafva vi sammanlefvat med friheten i lagligt äkten-, skapy och vill pi följa mig i andra rummet, skall jag presentera henne för er, såsom moder och husfru. Då dörrarna öppnas, skalla emot oss den utsläppta ungdomens högljudda stoj och glädjerop. Vildt rider den omkring på sina käöpphästar, håller hvarandra fast i håren, tumlar om på marken eller till och med ger på hvarandra med knytnäfvarna. Men ingen gråter, — och vid modrens anbick visa sig alla så glada, att det endast behöfves en lätt besvärjelseformel för att stilla dem alla. Denna låter helt enkelt så: barn, gån nu vch arbeten. En tysk filosof, som betråktade de vilda lekarna, skulle visserligen rycka på axlarna och utropa: den der bryter visst ett ben af sig; den der slår säkert ett hål i hufvudet på den andra; men. i-ungdomen tänker man icke på dylika skador, och inträffa de, så läkas de äfven hastigare än på gamla dagar.n te KEJSAREN AF RYSSLAND OCH AMERIKANEN. Tidniogen New-York-Standard meddelar följande anekdot, som hr Dallas; f; d.-de Förenta Staternas minister vid ryska hofvet, skall hafva berättat vid en middeg i Philadelphia. : En dag inställde sig en efter utseendet 19-årig yngling i vår mission i S:t Petersburgs Han var ett vackert mönster af en åkta yankee, med ärmsar, som voro mycket för korta för hans knotiga armar och med byxor som blott -räckte litet nedom knäet. Hans händer lekte i fickorna med silfver och kopparpenningar. Han steg in med orden: Jag har kommit hit för att handla: med några yankeeprodukter och önskar få tala med kejsaren. — Hvarför vill ni tala med honom? — Jag har tagit med mig en present till honom från Amerika. Jag högaktar honom och önskar få företräde hos honom för att med egna Händer öfverlemna min skänk åt hbonom., — Det är raycket vanligt, min bästeo, sade herr Dallas leende, att skänker gifvas åt krönta bufvuden hvarigenom man tror sig kunna tillocka sig en hederlig gengåfva, och jag är derför rädd, att kejsaren skall anse det för ett vanligt yankeestreck. Hvad har ni med er? — Ett ekollon, var svaret. Men hvad gaf erarledning att medtaga ett ekollon åt kejsaren af Ryssland ?p — Jo kort förrän jag reste, gingo vi, min moder och jag, till Washington för att begära en pension, och efter vi då voro der, så tyckte jag, att vi också kunde taga en tur till Mount Vernon, der jag tog detta ekollon för att skänka det åt kejsaren ty, tänkte jag, han måste säkert redan hafva hört mycket talas. om vår general Washington, och han skall säkert beundra våra inrättningar. Derför ser ni, har jag tagit ekollonet med mig och vill taia med honom., — Det är icke lätt för en fremling att få företräde hos koajsaren, och jag är rädd; att han ej skulle bry sig mycket om er skänk. Ni gjorde mycket bättre om ni behöll den.s —-Jag säger er, att jag ovillkorligen måste tala med honom. Jeg tänker, att jag kan säga honom hvarjebanda rörande Amerika. : Jag är säker, att det skall göra honom mycket nöje att höra något om våra jernvägar och friskolor och bvilken tjock rök våra ångbåtar lemna efter sig. Och då Kan hör huru vårt folk går framåt, skall han kanske också göra någonting. Kort och godt, jar hvilar icke förrän jag talat med kejsaren. Äfven hans fru och familj måste jag se, jag vill se huru sådant folk uppfostrar sina barn — Godt, sade hr Dallas, efter ni är så envis, så skall jag göra hvad jag kan; men ni måste bereda er på att blifva afvised. Fastän det ej är den vanliga vägen, så skul1e jag dock råda er, att begifva er till vice kansleren och underrätta honom om er önskan; kanske han kan hjelpa er,o — Bra, mer begär jag ej. Jag skall Jåta er veta, buru det går.v — Två eller tre dagar derefter återkom den unga mannen och sade: Jag har talat med kejsaren. Då jag lJemnade honem ekollenet, sade han, att det var en dyrbar gålfva, ty han beundrade ingen karakter, hvarken i den nga eller gamla historien, såmycket. som vår Washington; han sade, att han med egen hand skulle sätta ekollonet i sin trädgård, och han gjorde de ty jag såg det med mina egna ögon. Han hade så många frågor att göra mig, angående våra skolor och jernvägar, om det ena och det andra, att har bjöd mig att återkomma och besöka hans fru, emedan hon talade Engelska mycket bättre än han. Jag gick öckså i går dit, och jag kan Aörsäkra er, att hor :är en vacker och hygglig fru och att hans -döttral -läro. aldrasomsötaste flickor.a — Hvad . sade kejsarinnan? — Åh hon, frågade mig om många saker Kan ni tro det, hon tänkte, att vi,ej hade tjenste folk i Amerika! Jag sade henne att fattigt folk måste arbeta sjelfva, men att de rika hade betjenter. — Men ni kallar dem juicke för betjenter,, sad hon, utan för medhjelpare. — Jag förmodar, ma dame,, sade jag, att ni läst mrs: Frollope; vi had boken Ombord på vårt fartyg. Kejsaren klappade händerna och.skrattade tills han var nära att kikna Ni har rätt, vi skaffade oss ett exemplar på Engel ska, och hon har Jäst den just i mörgse.n Derp berättade jag honom allt, hvad jag visste om vår land, och han var mycket glad deröfver. Han vill veta hufu länge jag skulle dröja här i trakten.Ja svarade att jag sålt allt, bvad: jag haft med mig och att jag sannolikt skulle fara tillbaka med samm: -fartyg. Härpå tog jag afsked af dem alla och gicl till mina sysslor — Har jag ej gjort min sak bra Jag slår vad, att. ni ej trodde det. — Nej, de — gjorde jag verkeligen ej, min gosse. Ni kan verk ligen skatta er lycklig, ty det är en sällsynthet, at -krönta hufvuden behandla er fremling med såda utmärkelse. — Få degar-derefter återkom: han. oc sade: Jag skall väl stanna här litet längre; jag be mötes så väl kär. -I går kom en hög officer till mi och sade att keisaren skickat honom för att vwvis