en lifligt efterlängtad brud, i hvilkens armar vi,
förtjuste falla, elier en älskarinna, med hvilken
vi vexla kärliga blickar. Redan en lång tid haf-
va vi sammanlefvat med friheten i lagligt äkten-,
skapy och vill pi följa mig i andra rummet, skall
jag presentera henne för er, såsom moder och
husfru. Då dörrarna öppnas, skalla emot oss
den utsläppta ungdomens högljudda stoj och gläd-
jerop. Vildt rider den omkring på sina käöpp-
hästar, håller hvarandra fast i håren, tumlar om
på marken eller till och med ger på hvarandra
med knytnäfvarna. Men ingen gråter, — och
vid modrens anbick visa sig alla så glada, att
det endast behöfves en lätt besvärjelseformel för
att stilla dem alla. Denna låter helt enkelt så:
barn, gån nu vch arbeten. En tysk filosof, som
betråktade de vilda lekarna, skulle visserligen
rycka på axlarna och utropa: den der bryter
visst ett ben af sig; den der slår säkert ett hål
i hufvudet på den andra; men. i-ungdomen tän-
ker man icke på dylika skador, och inträffa de,
så läkas de äfven hastigare än på gamla dagar.n
te
KEJSAREN AF RYSSLAND OCH AMERIKANEN.
Tidniogen New-York-Standard meddelar följan-
de anekdot, som hr Dallas; f; d.-de Förenta Stater-
nas minister vid ryska hofvet, skall hafva berättat
vid en middeg i Philadelphia. : En dag inställde sig
en efter utseendet 19-årig yngling i vår mission i
S:t Petersburgs Han var ett vackert mönster af en
åkta yankee, med ärmsar, som voro mycket för korta
för hans knotiga armar och med byxor som blott
-räckte litet nedom knäet. Hans händer lekte i fic-
korna med silfver och kopparpenningar. Han steg
in med orden: Jag har kommit hit för att handla:
med några yankeeprodukter och önskar få tala med
kejsaren. — Hvarför vill ni tala med honom? —
Jag har tagit med mig en present till honom från
Amerika. Jag högaktar honom och önskar få före-
träde hos honom för att med egna Händer öfverlem-
na min skänk åt hbonom., — Det är raycket van-
ligt, min bästeo, sade herr Dallas leende, att
skänker gifvas åt krönta bufvuden hvarigenom man
tror sig kunna tillocka sig en hederlig gengåfva,
och jag är derför rädd, att kejsaren skall anse det
för ett vanligt yankeestreck. Hvad har ni med er?
— Ett ekollon, var svaret. Men hvad gaf erar-
ledning att medtaga ett ekollon åt kejsaren af Ryss-
land ?p — Jo kort förrän jag reste, gingo vi, min
moder och jag, till Washington för att begära en
pension, och efter vi då voro der, så tyckte jag, att
vi också kunde taga en tur till Mount Vernon, der
jag tog detta ekollon för att skänka det åt kejsaren
ty, tänkte jag, han måste säkert redan hafva hört
mycket talas. om vår general Washington, och han
skall säkert beundra våra inrättningar. Derför ser
ni, har jag tagit ekollonet med mig och vill taia
med honom., — Det är icke lätt för en fremling
att få företräde hos koajsaren, och jag är rädd; att
han ej skulle bry sig mycket om er skänk. Ni
gjorde mycket bättre om ni behöll den.s —-Jag
säger er, att jag ovillkorligen måste tala med ho-
nom. Jeg tänker, att jag kan säga honom hvar-
jebanda rörande Amerika. : Jag är säker, att det
skall göra honom mycket nöje att höra något om
våra jernvägar och friskolor och bvilken tjock rök
våra ångbåtar lemna efter sig. Och då Kan hör
huru vårt folk går framåt, skall han kanske ock-
så göra någonting. Kort och godt, jar hvilar ic-
ke förrän jag talat med kejsaren. Äfven hans
fru och familj måste jag se, jag vill se huru så-
dant folk uppfostrar sina barn — Godt, sade
hr Dallas, efter ni är så envis, så skall jag göra
hvad jag kan; men ni måste bereda er på att blifva
afvised. Fastän det ej är den vanliga vägen, så skul-
1e jag dock råda er, att begifva er till vice kansle-
ren och underrätta honom om er önskan; kanske
han kan hjelpa er,o — Bra, mer begär jag ej. Jag
skall Jåta er veta, buru det går.v — Två eller tre
dagar derefter återkom den unga mannen och sade:
Jag har talat med kejsaren. Då jag lJemnade ho-
nem ekollenet, sade han, att det var en dyrbar gålf-
va, ty han beundrade ingen karakter, hvarken i den
nga eller gamla historien, så- mycket. som vår Wa-
shington; han sade, att han med egen hand skulle
sätta ekollonet i sin trädgård, och han gjorde de
ty jag såg det med mina egna ögon. Han hade så
många frågor att göra mig, angående våra skolor
och jernvägar, om det ena och det andra, att har
bjöd mig att återkomma och besöka hans fru, eme-
dan hon talade Engelska mycket bättre än han. Jag
gick öckså i går dit, och jag kan Aörsäkra er, att hor
:är en vacker och hygglig fru och att hans -döttral
-läro. aldrasomsötaste flickor.a — Hvad . sade kejsa-
rinnan? — Åh hon, frågade mig om många saker
Kan ni tro det, hon tänkte, att vi,ej hade tjenste
folk i Amerika! Jag sade henne att fattigt folk
måste arbeta sjelfva, men att de rika hade betjenter.
— Men ni kallar dem juicke för betjenter,, sad
hon, utan för medhjelpare. — Jag förmodar, ma
dame,, sade jag, att ni läst mrs: Frollope; vi had
- boken Ombord på vårt fartyg. Kejsaren klappade
händerna och.skrattade tills han var nära att kikna
Ni har rätt, vi skaffade oss ett exemplar på Engel
ska, och hon har Jäst den just i mörgse.n Derp
berättade jag honom allt, hvad jag visste om vår
land, och han var mycket glad deröfver. Han vill
veta hufu länge jag skulle dröja här i trakten.- Ja
svarade att jag sålt allt, bvad: jag haft med mig
och att jag sannolikt skulle fara tillbaka med samm:
-fartyg. Härpå tog jag afsked af dem alla och gicl
till mina sysslor — Har jag ej gjort min sak bra
Jag slår vad, att. ni ej trodde det. — Nej, de
— gjorde jag verkeligen ej, min gosse. Ni kan verk
ligen skatta er lycklig, ty det är en sällsynthet, at
-krönta hufvuden behandla er fremling med såda
utmärkelse. — Få degar-derefter återkom: han. oc
sade: Jag skall väl stanna här litet längre; jag be
mötes så väl kär. -I går kom en hög officer till mi
och sade att keisaren skickat honom för att vwvis