fullt begrundande ned på marken, och ett så underbart behag hade ingjutit sig i hennes bild, att Jeanette, som obemärkt kommit tillbaka, stannade i vemodig förtjusning; med händerna hopslagna, och tyst, nästan förgudande, beundrade henne. Ja, du älskar mig, du ädle — hviskade Rosa, troende sig obemärkt — du älskar mig lika manligt ädelt, som jag älskar dig qvinligt dj.pt. Måtite du uppnå ditt mål! Äfven jag vill, om den gode guden återskänker mig helsan, icke tröttna vid att förädla mig för att blifva dig värdigarel Hon teg några ögonblick; derefter fortfor hon d:ömmande: Och om vi icke här nere återse hvarandra, om icke i denna verlden för oss är beskärd den oändliga lyckan att ega hvarandra, så räcker ju kär!eken på andra sidan grafven och kan äfven på jorden uppfylla oss med den renaste salighet och i en helig eld luttra vårt inre från vår svaghets slagg. I sjelva kärleken — icke i besittningen af det älskade föremålet — ligger kärlekens sanna lycka.n Du engell utrop:de i detta ögonblick Jeanette och föll öfverväldigad till den sjukas fötter. Efter en paus frågade Rosa mildt allvarligt, men utan förebråelse: Du har lyssnat på mig, Jeanette?, ,Emot min viljan, försäkrade denna. Men hvad jag hörde har jag länge anat. O älska, älska gerna, och Gud skall välsigna denna bimlalåga I Han skall det, och äfven honom, som är så