fullt begrundande ned på marken, och ett så
underbart behag hade ingjutit sig i hennes bild,
att Jeanette, som obemärkt kommit tillbaka, stan-
nade i vemodig förtjusning; med händerna hop-
slagna, och tyst, nästan förgudande, beundrade
henne.
Ja, du älskar mig, du ädle — hviskade Rosa,
troende sig obemärkt — du älskar mig lika man-
ligt ädelt, som jag älskar dig qvinligt dj.pt.
Måtite du uppnå ditt mål! Äfven jag vill, om
den gode guden återskänker mig helsan, icke
tröttna vid att förädla mig för att blifva dig
värdigarel
Hon teg några ögonblick; derefter fortfor hon
d:ömmande:
Och om vi icke här nere återse hvarandra,
om icke i denna verlden för oss är beskärd den
oändliga lyckan att ega hvarandra, så räcker ju
kär!eken på andra sidan grafven och kan äfven
på jorden uppfylla oss med den renaste salighet
och i en helig eld luttra vårt inre från vår
svaghets slagg. I sjelva kärleken — icke i be-
sittningen af det älskade föremålet — ligger kär-
lekens sanna lycka.n
Du engell utrop:de i detta ögonblick Jea-
nette och föll öfverväldigad till den sjukas fötter.
Efter en paus frågade Rosa mildt allvarligt,
men utan förebråelse: Du har lyssnat på mig,
Jeanette?,
,Emot min viljan, försäkrade denna. Men
hvad jag hörde har jag länge anat. O älska, äl-
ska gerna, och Gud skall välsigna denna bimla-
låga I
Han skall det, och äfven honom, som är så