slag af serskilda arfvoden ifrån tredje hufvudiiteln:
besparingar för de personer, åt hvilka, hvar efte
annan, förvaltningen af presidentsembetet i Krigs-
kollegium blifvit anförtrodd, derigenom hafva till
styrkt medels användande annorlunda än stadgad
blifvit, hvilket såsom en öfverträdelse af 65 Re
geringsformen anmärktes.
De tilltalade förklarade, i anledning häraf, at
Rikets Ständers skrifvelse af den 6 Nov. 1834 icke
nämper ett ord derom, att Rikets Ständer anset
benof icke vara förband af lönanslag för Presidents.
embetet i KrizsKollegium, d. v. s. af sjelfva embe-
tet, enär Staten icke bör eller kan fordra tjonst utan
lön. — Rikets Ständer, säga de, förklarade blott
sig ej kunnz bifalia Presidentslönens uppförande på
Stat, och sådant under förutsättning att, till lindring
i Statsverkets utgifier, icke till besparing af all!
lönans!ag, tjenstfrie Generalspersoner, som fått be-
hålla sina lösirkomster, kunde till Ordförande i Kol-
legium förordeas. — Att allt lönanslag för detta
embete skulle besparas, kunde så mycket mindre
vara Rikets Ständers mening, som Rikets Ständer
utan tvifvel hade sig bekant, dels att Presidenten i
KrigsKollegium är Ordförande i dess alla serskilda
afdelningar, der jemte honom sitta endast 2:ne Le-
damöter, -ch der han således är en omistlig person,
dels ait embetet är af den beskaffenhet, att det icke
får i kommandoväg tillsättas, som vill säga, att in-
gen kan dertill beordras, hvaraf naturligtvis följer,
att då ingen utan något slags ersättning lärer vilja
åtaga sig en så vigtig och ansvarsfull befattning.
lönanslag är dertill ovilkorligen af nöden, det må
nu utgå under namn af traktamente, taffelpenningar,
arfvode eller bestämd lön, vara på Stat uppfördt el-
ler, då sådant icke är fallet, på besparingarne an-
visadt. — Att åter Rikets Ständer i deras under
dåniga skrifvelse af den 6 Oktober 1834 förbjudit
detta, vilja Svaranderna icke erkänna, då de be-
slutat, att besparingar inom hufvudtitlarne ej vidare
må anvisas till bestämda lönanslag. Under förnyadt
åberopande af de rörande Kgl. Maj:ts dispositions-
rätt öfver anslag på hufvudtitlarne framställda grun-
der. yrka de, att ett sådant Rikets Ständers beslut
skul!e vara oförenligt med Grundlagens föreskrifter.
sådane de hittills varit uppfattade och tillämpade, så
vida dermed kunnat åsyftas en inskränkning af Kgl.
Maj:ts rätt att om de på titlarne uppkomne bespa-
tirgar fritt disponera. — Denna rätt,, säga de, pär
också mången gång, såsom just af förevarande mål
ådagalägges, ovilkorligen nödvändig. Kongl. Moj:t
föreslog Rikets Ständer vid 1834 års Riksdag, att å
Siat uppföra en viss lön för Presidents embetet i
KrigsKollegium, hvars oumbärlighet, enligt den fast-
ställda organisationen af detta embetsverk är ove-
dersäglig. Rikets Ständer lemnade härtill ej bifal!,
sedan de äfven nyss förut, såsom KonstitutionsUt-
skottet och Hr Justitie-ombudsmannen tyda deras
mening, förklarat titlarnes besparingar icke kunna
af Kongl. Maj:t mellan Riksdagarne disponeras till
någon utgift, som, ehuru vid Statens reglering för-
utsedd, blifvit af Rikets Ständer underkänd. — An-
tagom för ett ögonblick, att detta beslut blifvit i så-
dan uppfattning tillimpadt. — Deraf hade följt, att
då beslutet å ena sidan måst efterlefvas, men å den
andra ingen kunnat grundlagsenligt förpligtas at:
utan någon aflöning emottaga förvaltningen af em-
betet, detsamma måst hållas ledigt, hvarigenom åter,
i anseende till bristande fulltalighet, Kollegium ha-
de stannat i fullkomlig overksamhet, ett förhållande,
som skulle ha medfört de största olägenheter. Ait
beslut grundlagsenligt skulle kunna fattas, hvarige-
nom Statsbestyrets jemna gång afbröts eller gjordes
omöjlig, strider emot sambällets ändamål ech den
heliga pligt, som Regeringsformens 16 Konungen
ålägger. Det var alltså både öfverensstämmande med
Kongl. Maj:ts höga rätt och ledande till Rikets sann-
skyldiga nytta, att anslag för förvaltningen af Pre-
sidents-embetet i KrigsKollegium beviljades. — De
äde dertill anvista summor å 3:dje hufvudtitelns be-
sparingar hafva för öfrigt utgått såsom tillfälliga
arfvoden, icke i form af bestämda löningsförmåner
på Stat.
Justitie-ombudsmannen åter invände häremot, att
erden i Rikets Ständers skrifvelse lemna tillräcklig
visshet om, att De pröfvat behofvet af serskildt lön-
anslag för berörde embete, och ansett detta behof,
som kunde på uppgifvet sätt till lindring i Stats-
verkets kostnader undvikas, således icke vara för
hand, hvilken fråga, men icke den om bebof af
sjelfva embetet, utgjorde föremål för pröfningen.
Deremot söker man förgäfves, säger han, i nämnde
skrifvelse någon anledning till stöd för den i de till-
talades förklaring yttrade förmodan, att Rikets Stän-
ders mening icke varit den, att allt löneanslag för
samma embete skulle besparas, helst denna förmo-
dade mening vore i uppenbar strid emot deras ovil-
korliga beslut, då den icke, såsom en förmedling
deraf, uttryckligen uttalades. Ått ingen mot sin vilja
kunde ett sådant embete åläggas, må såsom en all-
män sats äga sitt värde, men bevisar föga i fråga
om svårigheten, än mindre omöjligheten, att ibland
många till embetet kompetente personer finna dem,
som skulle hafva ansett för en pligt, att såsom lön-
tagande, men tjenstfrie, åtaga sig, utan serskild ve-
dergällning, en emot deras lönförmåner svarande,
förtroende utmärkande embetsbefattning, om de der-
till kallades: hvilket förhållande Ritets Ständer af-
sett, men Konungens rådgifvare synas hafva lemnat
utan uppmärksamhet. Om sålunda det icke är åda-
galagdt, att ifrågavarande anslag varit oundvikligt,
lärer än mindre kunna antagas, att det varit behö-
rigt, så vida det befinnes stridande emot Rikets
Ständers om aflöning för detta embete fattade be-
slut och, eburu utgående under benämning af arf-
msn RR