— aJag ville vara närmare det rum, som inneslö er. Men då ödet nu förde er till fönstret, si är mig detta en vink att min framtid här kommer att afgöras. Vill ni bli min maka?, cAdle lord, jag besvär er, stig ned; ni marteraj mig, ni dödar mig genom den ångest som jag lider. a Vill ni bli min maka?x aMylord, hur kan jag här i fönstret öfver gatan, i detta upprörda tillstånd, ge er ett svar! Doktor Rästerer skall i morgen öfverföra del till er. Denna vägran att uttala det, betyder detsamma som ett nej, ty ett ja skulle ni lätt kunna säga ut. Men tro icke att jag skämtar eller vil tvinga er. Lifvet har redan länge varit mig er börda; genom er ensamt har det vunnit något behag; om jag icke kan få ega er, ämnar jag i ingen händelse återvända till det fordna, olyckliga tillståndet, utan våldsamt göra ett slut derpå. Och då nu ett så lägligt tillfälle erbjuder sig, vill jag begagna det. Sägande detta; släppte han sitt tag, han stod ledig i den smala fönsternischen, öfver ett djup af fyratio fot. Rosa hade förlorat andedrägten; hennes lungor rörde sig kramaktigt, allt hvimlade om för hennes ögon, hon kunde icke frambringa ett ord. Vill ni bli min maka ? upprepade Castelcaunt. Rosa visste icke mera hvad hon gjorde, hon hviskade ett knappt hörbar ja. Men olyckan ville att just i detta ögonblick Rästerer med några tjenare, som sökte lorden, kommo till stället — för denna ovanliga negociation. Doktorn hade hört de sista orden och ropade i dödsångest befallande till Engelsmannen att hålla sig stilla och icke röra sig ur stället. Rosas ja hördes derför icke, Castelcaunt böjde sig fram och störtade ned i gatan. Ett trefalldigt skri dånade genom luften. Rosa hade, redan till halfs sanslös, sett fallet af er mörk kropp, nu svartnade det för hennes ögon och hon föll afdånad till golfvet.