—
aJag ville vara närmare det rum, som inneslö
er. Men då ödet nu förde er till fönstret, si
är mig detta en vink att min framtid här kom-
mer att afgöras. Vill ni bli min maka?,
cAdle lord, jag besvär er, stig ned; ni marteraj
mig, ni dödar mig genom den ångest som jag lider.
a Vill ni bli min maka?x
aMylord, hur kan jag här i fönstret öfver ga-
tan, i detta upprörda tillstånd, ge er ett svar!
Doktor Rästerer skall i morgen öfverföra del
till er.
Denna vägran att uttala det, betyder detsam-
ma som ett nej, ty ett ja skulle ni lätt kunna
säga ut. Men tro icke att jag skämtar eller vil
tvinga er. Lifvet har redan länge varit mig er
börda; genom er ensamt har det vunnit något
behag; om jag icke kan få ega er, ämnar jag i
ingen händelse återvända till det fordna, olyck-
liga tillståndet, utan våldsamt göra ett slut der-
på. Och då nu ett så lägligt tillfälle erbjuder
sig, vill jag begagna det.
Sägande detta; släppte han sitt tag, han stod
ledig i den smala fönsternischen, öfver ett djup
af fyratio fot.
Rosa hade förlorat andedrägten; hennes lungor
rörde sig kramaktigt, allt hvimlade om för hen-
nes ögon, hon kunde icke frambringa ett ord.
Vill ni bli min maka ? upprepade Castelcaunt.
Rosa visste icke mera hvad hon gjorde, hon
hviskade ett knappt hörbar ja. Men olyckan
ville att just i detta ögonblick Rästerer med nå-
gra tjenare, som sökte lorden, kommo till stäl-
let — för denna ovanliga negociation. Doktorn
hade hört de sista orden och ropade i dödsån-
gest befallande till Engelsmannen att hålla sig
stilla och icke röra sig ur stället. Rosas ja hör-
des derför icke, Castelcaunt böjde sig fram och
störtade ned i gatan.
Ett trefalldigt skri dånade genom luften. Rosa
hade, redan till halfs sanslös, sett fallet af er
mörk kropp, nu svartnade det för hennes ögon
och hon föll afdånad till golfvet.