Justitie-ombudsmannen bestridde, att hvad förut kunnat inträffa vid befordringar inom embetsverken till högre tjenstegrad, med bibehållande af förut innehafda lönevilkor, skulle kunna inverka på detta mål, då lagligheten af sådana åtgärder torde kunnat ifrågasättas och den ej kan anses ådagalagd genom blott deras tillvaro. Rikets Ständer hade dessutom vid förutgångna Riksdagen och statsregleringens uppgörande pröfvat behofvet, men ej bifallit anslaget, hvarföre då icke desto mindre tillgång dertill, på sätt som skett, blifvit beredd, genom den till sekreterare-tjensten hörande lön, denna sednare i dubbelt hänseender biifvit använd annorlunda än faststäld: blifvit. Detta förändras ej derigenom, att åtgärden tillvägabragtes först utan utgift för Staten, då ge nom sekreterare-lönens dispositioner en utgift, som eljest icke kommit i fråga, snart befunnits nödvändig och fortfarande fallit Statsverket till last. Stats sekreterarens för Kammar-ärenden deltagande i 1837 års åtgärd, anser Justitieombudsmannen ej utgöra föremål för anmärkning, samt icke vara en orsak till, utan en följd af beslutet om sekreterare-lönens disposition, utan allt inflytande å detsamma. Han förnyar alltså anmärkningen. Hvad åter sngär Hr Skogmans förklaring derom, att förhållandet med bristen var så allmänt kändt, m. m., anser Justitie-ombudsmannen, att det icke kan anses likgiltigt, då utgifter skola anvisas, huruvida tillgång dertill finnes eller ej, och att upplysning derom således alltid måste vara lika nödvändig. Att det allmänt kända förhållandet med bristen behöfde upprepas, derom lärer frågans utgång innefatta ett öfvertygande bevis. Då detta upprepande uteblef, och föredraganden jemväl, såsom skäl för beviljande af en utgift till nedsatt belopp, omnämnde titelns knappa tillgångar,, men den tydnizg Hr Skogman nu gifver åt detta uttryck, uppenbar: strider mot ordalydelsen, så vida tillgång utmärker motsats af brist, ådagalägga dessa omständigheter. att den förut varande bristen lemnats utan ail! afseende, och sålunda i sjelfva verket förnekades och fördoldes. Han fortfor således i sitt påstående Som Svaranderna icke upptagit i sin förklaring de anmärkta skiljaktigheterna i Statsråds-protokol. lens lydelse, hvilka förutblifvit omnämnda, anser Ju stitie-ombudsmannen, att de ej äsyftst att göra gällande någon skilnad emellan dessa rådslag och han saknar så!edes anledning, att numera hafva vidare afseende å detta anmärkta förhållande. Hvad beträffar, att de hvarje år beviljade löne fyllnader åt yagsta Statskommissarien skulle äge fullkomiig egenskap af tillfälliga arfvoden, erinrar Justitie-ombudsmannen, att anslaget beviljades i ändamål att bereda en förökad löninkomst åt yngste Statskommissarien, för hvilken all! aflöning blifvit aj Rikets Ständer vägrad: att det äfven derföre kallat: lönefyllnad och år efter annat beviljats: att en så dan fortfarande lönefyllnad otvifveiaktigt är af hell annan och bestämd egenskap, än tillfälliga arfvoden, hvilka, enligt hvad sjelfva benämningen utmärker, bero af oförutsedda fall samt deraf följande temporära behof, samt att denna lönefyllnad icke annorlunda blifvit anvisad till utgående af extra ut giftsmedlen, än med vilkor af framtida ersättning utaf 2:dra Hufvudtitelns besparingar. Då för öfrig Svaranderna ej vederlagt de i första memorialet an förda grunder för anmärkningen, anser han sig plig tig att göra tillämpning deraf och påstår, att de le. damöter af Statsrådet, hvilka deltagit i rådslagen angående meranämnde lönefyllnads beviljande, åsidosatt hvad Regeringsformens 65 till iakttagande stadgar. De tilltalade hafva i sin slutförklaring angåen. de Elfte Målet anfört, hvad de i denna del haft at påminna emot Justitie-ombudsmannens slutpåstående, och Hr Poppius har i sin serskilda slutförklaring icke specielt yttrat något angående anslaget fö; Stats-kontorets tjenstemän. då varit för Hr Skogman, om han, enligt Riket: Ständers år 4823 till Regeringen öfverlemnade förslag till Embetsverkens reglering, utarbetadt a mås annual. ilde litet att hada hafnardrat don vida in.