Justitie-ombudsmannen bestridde, att hvad förut
kunnat inträffa vid befordringar inom embetsverken
till högre tjenstegrad, med bibehållande af förut in-
nehafda lönevilkor, skulle kunna inverka på detta
mål, då lagligheten af sådana åtgärder torde kunnat
ifrågasättas och den ej kan anses ådagalagd genom
blott deras tillvaro. Rikets Ständer hade dessutom
vid förutgångna Riksdagen och statsregleringens upp-
görande pröfvat behofvet, men ej bifallit anslaget,
hvarföre då icke desto mindre tillgång dertill, på
sätt som skett, blifvit beredd, genom den till sekre-
terare-tjensten hörande lön, denna sednare i dubbelt
hänseender biifvit använd annorlunda än faststäld:
blifvit. Detta förändras ej derigenom, att åtgärden
tillvägabragtes först utan utgift för Staten, då ge
nom sekreterare-lönens dispositioner en utgift, som
eljest icke kommit i fråga, snart befunnits nödvän-
dig och fortfarande fallit Statsverket till last. Stats
sekreterarens för Kammar-ärenden deltagande i 1837
års åtgärd, anser Justitie- ombudsmannen ej utgöra
föremål för anmärkning, samt icke vara en orsak
till, utan en följd af beslutet om sekreterare-lönens
disposition, utan allt inflytande å detsamma. Han
förnyar alltså anmärkningen.
Hvad åter sngär Hr Skogmans förklaring derom,
att förhållandet med bristen var så allmänt kändt,
m. m., anser Justitie-ombudsmannen, att det icke
kan anses likgiltigt, då utgifter skola anvisas, huru-
vida tillgång dertill finnes eller ej, och att upplys-
ning derom således alltid måste vara lika nödvän-
dig. Att det allmänt kända förhållandet med bri-
sten behöfde upprepas, derom lärer frågans utgång
innefatta ett öfvertygande bevis. Då detta uppre-
pande uteblef, och föredraganden jemväl, såsom skäl
för beviljande af en utgift till nedsatt belopp, om-
nämnde titelns knappa tillgångar,, men den tydnizg
Hr Skogman nu gifver åt detta uttryck, uppenbar:
strider mot ordalydelsen, så vida tillgång utmärker
motsats af brist, ådagalägga dessa omständigheter.
att den förut varande bristen lemnats utan ail!
afseende, och sålunda i sjelfva verket förnekades
och fördoldes. Han fortfor således i sitt påstående
Som Svaranderna icke upptagit i sin förklaring
de anmärkta skiljaktigheterna i Statsråds-protokol.
lens lydelse, hvilka förutblifvit omnämnda, anser Ju
stitie-ombudsmannen, att de ej äsyftst att göra gäl-
lande någon skilnad emellan dessa rådslag och han
saknar så!edes anledning, att numera hafva vidare
afseende å detta anmärkta förhållande.
Hvad beträffar, att de hvarje år beviljade löne
fyllnader åt yagsta Statskommissarien skulle äge
fullkomiig egenskap af tillfälliga arfvoden, erinrar
Justitie-ombudsmannen, att anslaget beviljades i än-
damål att bereda en förökad löninkomst åt yngste
Statskommissarien, för hvilken all! aflöning blifvit aj
Rikets Ständer vägrad: att det äfven derföre kallat:
lönefyllnad och år efter annat beviljats: att en så
dan fortfarande lönefyllnad otvifveiaktigt är af hell
annan och bestämd egenskap, än tillfälliga arfvo-
den, hvilka, enligt hvad sjelfva benämningen utmär-
ker, bero af oförutsedda fall samt deraf följande
temporära behof, samt att denna lönefyllnad icke
annorlunda blifvit anvisad till utgående af extra ut
giftsmedlen, än med vilkor af framtida ersättning
utaf 2:dra Hufvudtitelns besparingar. Då för öfrig
Svaranderna ej vederlagt de i första memorialet an
förda grunder för anmärkningen, anser han sig plig
tig att göra tillämpning deraf och påstår, att de le.
damöter af Statsrådet, hvilka deltagit i rådslagen
angående meranämnde lönefyllnads beviljande, åsi-
dosatt hvad Regeringsformens 65 till iakttagande
stadgar.
De tilltalade hafva i sin slutförklaring angåen.
de Elfte Målet anfört, hvad de i denna del haft at
påminna emot Justitie-ombudsmannens slutpåståen-
de, och Hr Poppius har i sin serskilda slutförkla-
ring icke specielt yttrat något angående anslaget fö;
Stats-kontorets tjenstemän.
då varit för Hr Skogman, om han, enligt Riket:
Ständers år 4823 till Regeringen öfverlemnade
förslag till Embetsverkens reglering, utarbetadt a
mås annual. ilde litet att hada hafnardrat don vida in.