de endast framlägga boken, der ifrågavarande
nya paragrafändringar alltid äro införda omedel-
bart efter texten, se t. ex. H. B. 44: 3. ö. 6.7.
40. och 192. mångfaldiga andra ställen att förtiga.
Slår nu Tit. upp samma paragrafer i herr L:s
edition, så må Tit, medgifva att allmänbeten vida
förr äfventyrar att narras af honom, ja att den
ej kan narras af mig, som intagit ändringarne,
hvad han icke gjort. Att Tit. endast menar de
lagställen, hvilka fått ny ordalydelse, och anser
dem för de väsendtligaste, kan aldrig vara möj-
ligt! Och alla dessa, som Tit. afser i sin andra
tillvitelse, råka äfven i min bok vara meddelade
in extenso (så att intet ord saknas), fastän jag
begått det der knepet, såsom Tit. kallar det,
att för undvikande af en onödig vidlyftighet på
ett och annat ställe (se t. ex. BR. B. 47: 9.) an-
vända strech). Så knipslugt har också Hr L.
betett sig i afseende på den ursprungliga tex-
ten, och det vida oftare! Om Tit. har svårt
för att stafva och lägga ihop, är sannerligen
icke mitt fel. Underligt är det imedltertid att
Tit., som i så många oträngda fall talat om det
nya, icke också, för konseqvensens skull, yrkat
på ett nytt och moderniseradt stafningssätt —
ett sådant borde jag måhända begagnat, för att
kunna presentera den större allmänheten e:
fullkomligt ny lagbok,?
Nu till de mera speciella anmärkningarne —
de äro till antalet öfver hundra! Att Tit. en-
dast och allenast af välvilja för allmänheten
nödat sin tid, är aktningsvärdt, men i afseende
på resultatet jemmerligt, då jag, den anfaline,j
efter den tid det kostat mig att följa Tit. i spå-j
ren, härmed kan inför samma allmänhet san-
ningsenligt förklara: att på Tit. långa lista, som
vid första ögonkastet förefaller serdetes anskiäm-
lig, endast fem anmärkningar ha något skäl för
sig, och att alla de öfriga — de må i Tit. egen
tanka vara aldrig så ej illa motiverade — haf-
va tillkommit, dels af illvilja och dels af orik-j
tigt begrepp om en sammandragen lagsamling.
Jag säger detta rent ut! Men lika rent ut och
ärligt erkänner jag ännu en gång, att Tit. haft
skäl till nämnde fem anmärkningar, hvilka äro
följande: 4:o Jag har oriktigt vid M. B. 47: 4
anfört, att apothekare endast efter läkares re-
cept få utlemna gift — de få äfven lemna dei
mot Hallrätts eller Magistrats bevis. (Hvilken
kan döck den möjliga följden bli genom min
uppgift? Endast den, att Hallvättens elier Ma-
gistratens dokumenterade få vandra från apo-
thekarne med outrättadt ärende.) 2:o Då jag
vid U. B. 4: 4. i stadgandet att bysättnings-
utslag, på grund af löpande skuldebref, hvaruti
viss förfallotid ej är bestämd, icke må verkstäl-
las förr än åtta dagar etc., glömt att införa de
här med serskild stil utmärkta orden, så har
författningen fått en vidsträcktare mening —
jag medgifver detta mitt aslurfs. (Författningen
är dock, gudnås, allmänt känd.) 3:0 Likaledes
tillstår jag — i afseende på R. B. 30:19. i upp-
giften från Förordn. den 49 Juli 1815, att om
den ändriegssökande är så fattig att han ej kan
utgifva de honom ådömda medel, bör han, jemte
besvären, derom förete bevis af domstolen eller
domaren, eller, om det ej kan ske, af vederbö-
rande kronobetjent eller kyrkoherden — att de
utmärkta orden icke finnas intagna af mig. (Mer
då besvären påskrifvas den ändringssökandes pap-
per, och juristerna nästan dagligen hafva till-
fälle att praktisera härutinnan, tror jag ej att
någon för min skull kommer under aktion —
helst jag i slutet af min bok infört ifrågavaran-
de stadgande i dess helhet, hvarom Tit. ej be-
hagat upp!vsa allmänheten.) 4:o Att jag förbi-
sett, det Hiradsrätterna, och ej Konungens Be-
fallningshafvande, sätta gästgifvare-taxorna, se
B. B. 28: 4. (en vigtig anmärkning!), och slut-
ligen 3:0 att böterna för olofligt dragande af not
äro flikväl högst obetydligt) förändrade, se B. B
47: 3. — medgifver jag äfvenledes till Tit.
triumf.
Som hvar och en opartisk torde finna, har jag
här upptagit de mest maktpåliggande amärknirgar-
ne, dem jag ock vidgått och specielt utmärkt. Skulle
jag nu serskildt uppräkna de återstående, mins
hundra, hvilka icke i ringaste mån narra allmän
heten eller någon annan, så finge jag använda mer
både tid och utrymme, än de äro värda. De hörs
för öfrigt till det glömda, hvarom jag längre ned
vill nämna några ord, i sammanhang med planen
för min bok. Jeg ankiåller endast, att hvar och en,
som läst insändarens uppsats och nu behagar fö!ja
mig i detta mitt svar, måtte noga kontrollera den
förre, då man Oovilkorligen skall finna att jag icke
genom ett tyst förbigående vill öfversky!a någol,
som denne äflats att föra mig till last. Att jag vid
M. B. 40: 6. icko misstagit mig, i afseenda på för-
fattningarne om ansvaret för andra resan inbrotts-
stöld, är temligen påtagligt, om Tit. bebagar ge ak:
på den paragraf, hvartill författningarna höra och
på hänvisningen till den 3:dje; att jag på några
ställen sammanslagit två eller tre (kanske till och
med fyra) författningar (så har ock Hr L. gjort) och
derunder satt deras dag- och årtal (snågra siffror,
såsom Tit. helt naivt uttrycker sig), har skett 1:0
just för undvikande af misstag: det vigtiga tillägget,
eller ändringen, kunde lätt förbigås, om den före-
komme i något annat stycke; och 2:o emedan denna
underskrift oftast är ordalydelsen i utslagetn. 1
sammanhang härmed kan jag likväl ej underlåta att
till prof framdraga ett par af Tit. sednast ifrågava
rande anmärkningar, blott för att visa af hvad halt
de äro, Tit. har förebrått mig, att jag icks medde-
lat sättet att inrätta ploglag (B. B. 23: 7.) och ej
beller detaljerat föreskrifterna om vågars grusnipg
(B. B. 285: 41.), då jag likväl specificerat ansvaret
för mjölkning af annors ko, får eller get (M. B. 43:
4.) — en verkligt egen parallelism!!! Vet ej Tit.
att det förra (ploglagen och väggrusningen) hör till
de ekonomiska författningarne, som blott indirekt
stå i samband med lagen, och i flere fall äro endas
tillägg till den, då åter förbrytelser i afseende pi
mjölkningen innefattas i en ändrad lagparaf, som
fäller den skyldige till schavottering och spö elle
ris. Dat hedrar verkligen en njurist fatt Tit. de