de endast framlägga boken, der ifrågavarande nya paragrafändringar alltid äro införda omedelbart efter texten, se t. ex. H. B. 44: 3. ö. 6.7. 40. och 192. mångfaldiga andra ställen att förtiga. Slår nu Tit. upp samma paragrafer i herr L:s edition, så må Tit, medgifva att allmänbeten vida förr äfventyrar att narras af honom, ja att den ej kan narras af mig, som intagit ändringarne, hvad han icke gjort. Att Tit. endast menar de lagställen, hvilka fått ny ordalydelse, och anser dem för de väsendtligaste, kan aldrig vara möjligt! Och alla dessa, som Tit. afser i sin andra tillvitelse, råka äfven i min bok vara meddelade in extenso (så att intet ord saknas), fastän jag begått det der knepet, såsom Tit. kallar det, att för undvikande af en onödig vidlyftighet på ett och annat ställe (se t. ex. BR. B. 47: 9.) använda strech). Så knipslugt har också Hr L. betett sig i afseende på den ursprungliga texten, och det vida oftare! Om Tit. har svårt för att stafva och lägga ihop, är sannerligen icke mitt fel. Underligt är det imedltertid att Tit., som i så många oträngda fall talat om det nya, icke också, för konseqvensens skull, yrkat på ett nytt och moderniseradt stafningssätt — ett sådant borde jag måhända begagnat, för att kunna presentera den större allmänheten e: fullkomligt ny lagbok,? Nu till de mera speciella anmärkningarne — de äro till antalet öfver hundra! Att Tit. endast och allenast af välvilja för allmänheten nödat sin tid, är aktningsvärdt, men i afseende på resultatet jemmerligt, då jag, den anfaline,j efter den tid det kostat mig att följa Tit. i spå-j ren, härmed kan inför samma allmänhet sanningsenligt förklara: att på Tit. långa lista, som vid första ögonkastet förefaller serdetes anskiämlig, endast fem anmärkningar ha något skäl för sig, och att alla de öfriga — de må i Tit. egen tanka vara aldrig så ej illa motiverade — hafva tillkommit, dels af illvilja och dels af orik-j tigt begrepp om en sammandragen lagsamling. Jag säger detta rent ut! Men lika rent ut och ärligt erkänner jag ännu en gång, att Tit. haft skäl till nämnde fem anmärkningar, hvilka äro följande: 4:o Jag har oriktigt vid M. B. 47: 4 anfört, att apothekare endast efter läkares recept få utlemna gift — de få äfven lemna dei mot Hallrätts eller Magistrats bevis. (Hvilken kan döck den möjliga följden bli genom min uppgift? Endast den, att Hallvättens elier Magistratens dokumenterade få vandra från apothekarne med outrättadt ärende.) 2:o Då jag vid U. B. 4: 4. i stadgandet att bysättningsutslag, på grund af löpande skuldebref, hvaruti viss förfallotid ej är bestämd, icke må verkställas förr än åtta dagar etc., glömt att införa de här med serskild stil utmärkta orden, så har författningen fått en vidsträcktare mening — jag medgifver detta mitt aslurfs. (Författningen är dock, gudnås, allmänt känd.) 3:0 Likaledes tillstår jag — i afseende på R. B. 30:19. i uppgiften från Förordn. den 49 Juli 1815, att om den ändriegssökande är så fattig att han ej kan utgifva de honom ådömda medel, bör han, jemte besvären, derom förete bevis af domstolen eller domaren, eller, om det ej kan ske, af vederbörande kronobetjent eller kyrkoherden — att de utmärkta orden icke finnas intagna af mig. (Mer då besvären påskrifvas den ändringssökandes papper, och juristerna nästan dagligen hafva tillfälle att praktisera härutinnan, tror jag ej att någon för min skull kommer under aktion — helst jag i slutet af min bok infört ifrågavarande stadgande i dess helhet, hvarom Tit. ej behagat upp!vsa allmänheten.) 4:o Att jag förbisett, det Hiradsrätterna, och ej Konungens Befallningshafvande, sätta gästgifvare-taxorna, se B. B. 28: 4. (en vigtig anmärkning!), och slutligen 3:0 att böterna för olofligt dragande af not äro flikväl högst obetydligt) förändrade, se B. B 47: 3. — medgifver jag äfvenledes till Tit. triumf. Som hvar och en opartisk torde finna, har jag här upptagit de mest maktpåliggande amärknirgarne, dem jag ock vidgått och specielt utmärkt. Skulle jag nu serskildt uppräkna de återstående, mins hundra, hvilka icke i ringaste mån narra allmän heten eller någon annan, så finge jag använda mer både tid och utrymme, än de äro värda. De hörs för öfrigt till det glömda, hvarom jag längre ned vill nämna några ord, i sammanhang med planen för min bok. Jeg ankiåller endast, att hvar och en, som läst insändarens uppsats och nu behagar fö!ja mig i detta mitt svar, måtte noga kontrollera den förre, då man Oovilkorligen skall finna att jag icke genom ett tyst förbigående vill öfversky!a någol, som denne äflats att föra mig till last. Att jag vid M. B. 40: 6. icko misstagit mig, i afseenda på författningarne om ansvaret för andra resan inbrottsstöld, är temligen påtagligt, om Tit. bebagar ge ak: på den paragraf, hvartill författningarna höra och på hänvisningen till den 3:dje; att jag på några ställen sammanslagit två eller tre (kanske till och med fyra) författningar (så har ock Hr L. gjort) och derunder satt deras dagoch årtal (snågra siffror, såsom Tit. helt naivt uttrycker sig), har skett 1:0 just för undvikande af misstag: det vigtiga tillägget, eller ändringen, kunde lätt förbigås, om den förekomme i något annat stycke; och 2:o emedan denna underskrift oftast är ordalydelsen i utslagetn. 1 sammanhang härmed kan jag likväl ej underlåta att till prof framdraga ett par af Tit. sednast ifrågava rande anmärkningar, blott för att visa af hvad halt de äro, Tit. har förebrått mig, att jag icks meddelat sättet att inrätta ploglag (B. B. 23: 7.) och ej beller detaljerat föreskrifterna om vågars grusnipg (B. B. 285: 41.), då jag likväl specificerat ansvaret för mjölkning af annors ko, får eller get (M. B. 43: 4.) — en verkligt egen parallelism!!! Vet ej Tit. att det förra (ploglagen och väggrusningen) hör till de ekonomiska författningarne, som blott indirekt stå i samband med lagen, och i flere fall äro endas tillägg till den, då åter förbrytelser i afseende pi mjölkningen innefattas i en ändrad lagparaf, som fäller den skyldige till schavottering och spö elle ris. Dat hedrar verkligen en njurist fatt Tit. de