naste bexämpas; skaldekonsten finner endast nidjb ör dessa hycklare, såvida den eger en religiösls sendeus och går ut på hvad man kallar andlig! appbyggeisen; såsom blotta estetiska skapelser iro deremot den sköna litteraturens alster högstls ördömliga. Den dramatiska konsten är rem aflf atdömd till Gehennas svafvellågor; att besöka en, feater, rubriceras såsom en synd, den der knappt; kan tillgilven varda. Åfven i menniskornas sält-l. skapslif söka dessa mörkrets män att kindrande in-. sripa. Alla sammankomster, som äro helgade åt de oskyldigaste nöjen, hvilka i sjeifva fottbild I ningen finna sin naturliga uppkomst, framställas af dem såsom skadliga för religiositeten, liksom all verldens glädje, enligt deras råd, på allt sätt bör undflys, ehuru till och med de sjelfve icke sällan i hemlighet äro de nesligaste lustars slafvar. Dans och musik hänföras under samma fördömelse. Härnäst ligger det natu:ligen i dessa fanatiska ifrares plan att återföra förflutna århundradens vantro och villfarelser, och att jemte nyskapade bringa dem i omlopp. Författaren har här företagit sig, att i en utförlig kritik visa, hurusom ortodoxiens hufvudsakligaste läror väsendtligen strida mot evangelii anda och äro sådana, ati de säkerligen af Luther, i händelse han återföddes ull vår nyare tids bildning och den högre ståndpunkt, som den vetenskapliga forskningen sedan trehundrade år intagit, skulle befinnas vara i behbof af att betydligen modifieras. Det fundament, på hvilket j söken att grunda hela er trosbyggnad, — säger författaren till sinä motistindare, — är den Augustinska läran om arfsynden. Vi för vår del tro, attjevinnerliger skolen blifva oss skyldiga beviset af sanningen för denna er berömda grunddogm, så länge j icke irampen all förnuftig bibelexeges under fötterna; all hvarken Augustinus, ehuru af katolska kyrkan stämplad till belgon, oaktadt sin förra skändliga syndalefnad, ej heller Luther, som lika väl kunde fara vilse som någon af oss, och som bevisligen ganska betydligt irrat sig, och aldra minst j sjelfve, som hånen allt förnuft och all historia, ären i stånd att emot vår Herres tydliga ord genom falska tolkningar och förvrängniogar af bibelställen förskaffa nödigt rättfärdigande åt er ifrågavarande lära... Enligt er åsigt är den menskliga naturen genom en endas syndafall så till kropp och själ förderfvad i sin rot, att icke eit godt hårstrå finnes på menniskan, icke ens på det leende dibarnet i modrens sköte; ... och sedan j på sådant sätt förnedrat menniskan till skapelsens afskum, viljen j i hennes förnedring hänvisa henne på den nåd, af hvilken hon genom Christus kan blifva delaktig. Derför glönmen j att Herren har stiftat ett Guds riks på jorden, i hvilket hvar och en kan komma till borgarrätt, som tror på hans ord, följer hans vilja och hoppas på hans löften; men deremot veten j mycket ait prata om Christi blod i er blodoch lam-teologi, som skall rentvätta alla de menniskornes barn från synd, som kommit till tron på honom. Detta sker, enligt ert påstående, endast och allenast genom Guds nåd, hvilken utan förtjenst och värdighet utväljer en och gör honom delaktig af återlösningen, men öfverlemnar en annan utan vidare skuld åt fördömelsen.p... pDet är naturligt, — fortfar förf., — att mörkrets partigängare vid uppställandet af en sådan lära, måste vidhänga2 en framställning af menniskoslägtets tillstånd, dess återlösning, och äfven om Christi person, som hvarken kan bringas i öfverensstämmelse med bibelläran eller det menskliga förnuftet. Endast af Christi gudom hafva de på intet vis nog; ban är fullkomligt deras gud sjelf. Derför har väl också treenighetsläran aldrig så groft blifvit framställd i den kristna kyrkan, som den blifvit det af dessa mörkrets gynnare. Att det visserligen i den heliga skrift talas om en trefalldig Guds uppenbarelseform, som fader, son och helig ande, detta måste medgifvas af alla samvetsgranna forskare i skriften; men lika sannt är det å andra sidan, att treenighetsläran, sådan den i vår kyrkas offentliga bekännelser framställes, aldraminst uti bibeln finner ett säkert stöd. Denna lära är ett menniskoverk, som uppkommit på kyrkomötena, hvilka äfven stämplat så mycket annat till kristlig sanning och här och der med våld intvingat det i motsträfviga hjernor. oDet är riktigt rörande, — säger förf. i följd härmed, — att se med hvilken kärlek de härnäst omfatta djefvulen och hela hans anhang af spöken, häxor, och hvad en galen fantasis alla hjernspöken må heta. Ett herrligt tillfälle att skaffa insteg åt sådana åsigter hafva mörkrets partigängare i den nyaste tiden upptäckt i somnambulismens företeelser. Hvart skall denna vantrons orenlighet föra, som det förflutna redan med möda burit till grafven? Hvad skall det EROX