imedlertid ges det stunder, då man gerna kar
önska tala ett fritt ord till en vän, och då skal
du, farbror Schneider, icke vara så trångbröstad.
aVänn, svarade Ratzler lågt, i det han lutade
sig till kamratens öra och förtroligt klappade
honom på skuldran; aväggarna hafva öron; du
och jag lefva genom sällskapet och miste såle
des vara förnuftiga ...
Här afbröts han af flere inträdande personet
utaf begge könen, hvilka efter hand, tyst oct
smygande, nedstego genom den omtalade ingån-
gen och ljudlöst nedsatte sig på bänkarne. Af-
ven de begge samtalande skiljdes åt, och unde:
det ständigt nya medlemmar inträdde, herrskad:
en högtidlig tystnad. Antalet af de insmygande
hade småningom stigit till omkring femtio. De:
var för det mesta gamla män och qvinnor utu:
olika stånd, dock såg man äfven flickor — nä
stan ingen yngling — men alla buro en oc
samma prägel på sin fysionomi. Det var ett u:-
tryck af djup melankoli och ett förkrössadt hjer!a
de nedslagna ögonen kastade skygga blickar om:
kring sig och hufvudet hängde framåt eller å
sidan. Uti sin drägt voro alla högst enkla. Nv
öppnade sig åter dörren och presten inträdde
Vid hans sida smög sig en lång, mager gestalt
en man i sina bästa år, men hvars djupt böjde
rygg och de, i en beklagansvärd melankoli upp
lösta anletsdragen gåfvo utseendet af en gubbe
Krumm kastade en flyktig blick öfver de sina
derefter gaf ban Ratzler en vink, hvarpå denn:
ilade att tillsluta dörren. Sedan detta var gjordt
iaträffade åter en stillhet. Det var en högtidli;
scen. Lamporna fliktade matt i de stora, dy:
stra hvalfven och kastade de mörka, spökligs
skuggorna af de stilla bedjande i obestämda kon-
turer på de gamla, mörkgrå vägcarnoa. Knsp
hörde man ett andedrag, knapt syntes dessa ge
stalter tillhöra lefvande; Ikasom andar, uppstign:
ur djupet af grafvarna, i dystra qval ech änglar