imedlertid ges det stunder, då man gerna kar önska tala ett fritt ord till en vän, och då skal du, farbror Schneider, icke vara så trångbröstad. aVänn, svarade Ratzler lågt, i det han lutade sig till kamratens öra och förtroligt klappade honom på skuldran; aväggarna hafva öron; du och jag lefva genom sällskapet och miste såle des vara förnuftiga ... Här afbröts han af flere inträdande personet utaf begge könen, hvilka efter hand, tyst oct smygande, nedstego genom den omtalade ingången och ljudlöst nedsatte sig på bänkarne. Afven de begge samtalande skiljdes åt, och unde: det ständigt nya medlemmar inträdde, herrskad: en högtidlig tystnad. Antalet af de insmygande hade småningom stigit till omkring femtio. De: var för det mesta gamla män och qvinnor utu: olika stånd, dock såg man äfven flickor — nä stan ingen yngling — men alla buro en oc samma prägel på sin fysionomi. Det var ett u:tryck af djup melankoli och ett förkrössadt hjer!a de nedslagna ögonen kastade skygga blickar om: kring sig och hufvudet hängde framåt eller å sidan. Uti sin drägt voro alla högst enkla. Nv öppnade sig åter dörren och presten inträdde Vid hans sida smög sig en lång, mager gestalt en man i sina bästa år, men hvars djupt böjde rygg och de, i en beklagansvärd melankoli upp lösta anletsdragen gåfvo utseendet af en gubbe Krumm kastade en flyktig blick öfver de sina derefter gaf ban Ratzler en vink, hvarpå denn: ilade att tillsluta dörren. Sedan detta var gjordt iaträffade åter en stillhet. Det var en högtidli; scen. Lamporna fliktade matt i de stora, dy: stra hvalfven och kastade de mörka, spökligs skuggorna af de stilla bedjande i obestämda konturer på de gamla, mörkgrå vägcarnoa. Knsp hörde man ett andedrag, knapt syntes dessa ge stalter tillhöra lefvande; Ikasom andar, uppstign: ur djupet af grafvarna, i dystra qval ech änglar