PIETISTERNE.)
AOMAN UR NUTIDENS LIF, AF HERIBERT RÅU,
XIH.
OSKAR PÅ SLOTTET STURMADU.
Den omtalta lunden sträckte sig fram till ett
4 många klyftor söndradt berg. Gråa kalk-klip-
por uppstego här. och dev mellan de gamla ekar-
na och bokarna i äfventyrliga och groteska for-
mer. Naturen lyste i sin vinterprakt och snö-
krystallerna hade lagt sig tätt omkring trädens
qvistar och grenar, som om de ville värmande
betäcka de slumrande jättarne.
Oskar klättrade från klippa fill klippa; han
sökte förströ den domning, som döfvande lägrat
sig på hans sinne. Med hatten i hand Jät han
de isiga vindarna flikta kring sina tinningar.
Det var honom omöjligt att fatta en redig tanka;
fantastiska bilder sväfvade för hans själ; klip-
porra tycktes nicka åt honom oeh de nakna
träden mumlade knarrande till honom gåt-
dika ord. : .
Nu hade han uppklättrat på en höjd, som er-
bjöd honom en vidsträckt u!sigt. I sin hvita
skrud låg trakten så vidt hans öga räckte; hvita
voro äfven berg och skogar och endast ett och
annat gulbrunt föremål uppråste sig här och
der. Vid lans fötter låg denllla städen med
sina rykande skorstenar; frånten aflägsen kuile
blickade slottet Srurmau - kallt: och mörkt upp
mot den mulna himmelen; vVerlden låg liksom
stelnad, intet lifrörde sig, endäst en hop hungriga
kråkor flögo kraxande öfver dåt döda landskapet.
Länge såg Oskar tigande utföfver den öde nej-
den. Med korstagdaarmarshade han lutat sig
mot en gräns-stam, fördjupadsi sina tankar.
Hvad är du verld! utropade hanislutligen:
shvad är du utan solens lifgifgande stråle! Blott
när hon söker dig och du med giriga drag in-
) Se Aftonbladet Nr 62, 63, 64. 65 och 67.