PIETISTERNE.) AOMAN UR NUTIDENS LIF, AF HERIBERT RÅU, XIH. OSKAR PÅ SLOTTET STURMADU. Den omtalta lunden sträckte sig fram till ett 4 många klyftor söndradt berg. Gråa kalk-klippor uppstego här. och dev mellan de gamla ekarna och bokarna i äfventyrliga och groteska former. Naturen lyste i sin vinterprakt och snökrystallerna hade lagt sig tätt omkring trädens qvistar och grenar, som om de ville värmande betäcka de slumrande jättarne. Oskar klättrade från klippa fill klippa; han sökte förströ den domning, som döfvande lägrat sig på hans sinne. Med hatten i hand Jät han de isiga vindarna flikta kring sina tinningar. Det var honom omöjligt att fatta en redig tanka; fantastiska bilder sväfvade för hans själ; klipporra tycktes nicka åt honom oeh de nakna träden mumlade knarrande till honom gåtdika ord. : . Nu hade han uppklättrat på en höjd, som erbjöd honom en vidsträckt u!sigt. I sin hvita skrud låg trakten så vidt hans öga räckte; hvita voro äfven berg och skogar och endast ett och annat gulbrunt föremål uppråste sig här och der. Vid lans fötter låg denllla städen med sina rykande skorstenar; frånten aflägsen kuile blickade slottet Srurmau kallt: och mörkt upp mot den mulna himmelen; vVerlden låg liksom stelnad, intet lifrörde sig, endäst en hop hungriga kråkor flögo kraxande öfver dåt döda landskapet. Länge såg Oskar tigande utföfver den öde nejden. Med korstagdaarmarshade han lutat sig mot en gräns-stam, fördjupadsi sina tankar. Hvad är du verld! utropade hanislutligen: shvad är du utan solens lifgifgande stråle! Blott när hon söker dig och du med giriga drag in) Se Aftonbladet Nr 62, 63, 64. 65 och 67.