å han vidare granskar och bemöter hvad svaromå-
et angående hvarje serskild anmärkningspunkt in-
ehåller.
Hvad serskildt frågan om anslagen till Kammar-
ätten angår, tillämpar Just. ombudsmannen hvad
an förut sökt visa angående Rikets Ständers
rundlagsenliga rätt, att besluta i fråga om stats-
egleringen, med allt hvad dertill hörer; han erinrar,
tt Rikets Ständer år 1834—335 icke bifailit den för
fammarrätten löreslagna högre aflöningsstaten, samt
veslutit att bufvudtitlarnes besparingar icke fingo
wnvändas till bestämda löneenslag på stat, samt att
åledes alla sedermera gjorda anvisningar för sådant
indamål på andra titelns besparingar måste sakna
jen egenskap af laglijhet, som Regeringsformen for-
irar, den nemligen: att instämma med hvad Rikets
Stönder derom förordnat. Sådana, tid eter annan
beviljade lönesnslag, vore nya anvisningar; och detta
bestyrkes af svarandenas egna ord i förklaringen,
der de kalla det en fortsättning ef hved, enligt
den år 41831 uppgjorda, men sf Rikets Ständer icke
antagna, staten utgått, helst dessa löneanslsg. sålun-
da blifvit tillagda embets- och tjenstemän hvilka
deraf förnt icke varit i åtnjutande, då likväl Stän-
derna endast medgifvit, ot de högre sflöningarne
fingo fortfararde tillgoconjutes, så länge dåvaran-
de inpehafvare qvarstodo. Just. ombudsmasren be-
strider, att Rikets -Ständer, på sätt i förklaringen
antydes, stulle hafva b ir 1851 skedda re-
aanisatioren af Kammar ier att derna
tt i bufvudsaklig överensstäm 2 med Deras å-
gter, och yttrar i anledning hböraf, au Riksets Siän-
der, bvika vid fl
gar för ea förbitt
verken, dervid huf
betssättet, och derigenom möjlig förmi ing i an-
talet af embets- och tjonstemän, men i samma mån
för de bibetållna ökade löner, i allmänhet åsyftat
t såmedelst undvika ro anslag för staterna i
det heis, samt följaktligen icke, minst i förvög, gjort
begäran eller tillkännagifvit åsigter om en orgenisa-
tion, som lika med Kamroarrättens, skulle medföra
sn till närmare bälfien utöfver förra anslaget ökad
eflöningsstat. De hade visst icke då, vid nastföljan-
de riksdagen, vägrat anslag densamm2. Menan-
ledningen till uppgjorda lönförböjoingen torde i alla
fa!l, lika litet som det uppsifna behofvet, hafva bordt
sedermera i ennan ordning öfvervägas; och kan åt-
minstone icke anses inpebira giltiga skäl för att å-
sidosätta hvad Rikets Ständer stadgat efier pröfning
af detta behof, bvars tidigare tillvaro ej heller be-
vises af Rikets Stäinders. numera, vid sistförfluine
riksdsg lemnade bifall till större delen ef den för
Karomarrätten äskade högre tflöningestaten.
Just, ombudsmannen cerinrar derefter, att icke de-
omindre de derförionan beviljade löneförbättrin-
blefvo bestömde vid hvarje utnimning itll em-
bete eller tjenst, och de utgingo i följd deraf, ehuru
uvder Damn ef arfvoden anvisade å besparingarna,
duck lika oabrutet, som lönsbeloppen i öfrigt och
vore således i sjelfva verket att betrakta såsom be-
stämda lörcanslag på stat. Så torde äfven kunna
anses den till hela beloppet fortfarande anvisade af-
löningen till öfverkommissarien; och möd presidents-
embetet egde det serskilda förhållande rum, att vid
jess återbesättande 4836 den dertill utnämnde per-
son tvilkorlijen tillerkändes lön efter den så kalla-
de nya staten, jemte taffelpenningar; och om än,
samtidigt dermed, vicepresidentslönen kunde indregas
och besparas, synes förhållandet, oaktadt denna till-
fålliga omständighet, icke mindre anmärkningsvärdt,
då, utom det att sistnämnda lön icke tillhört den
af Rikets Ständer fastställda staten, men först år
1831, såsom lönförböjningarne i öfrigt, tillkommit,
samt följaktligen borde vid dåvarande innebafvarens
afgång försvinna, frågan här handlar om behörig i-
akttogelse af Rikets Ständers beslut, icke om nå-
gon tillfällig besparing, som vid åsidosättande af
samma beslut, kunde vinnas, och bvilken ändock
icke synes hafva Statsverkiet tillgodo kommit. så vi-
da den utnämnde presidenten genast tillerkändes,
jemte den embetet åtföljande högre lönen, ett årligt
så kalladt lönfyllnadsanslag af 1333 Rdr 16 sk., som
äfven skulle af stetens medel utgå.
Genom dessa ytterligare anförda omständigheter,
i förening med hvad anmärkningsmemorialet inne-
båller, ansåg Just. ombudsmannen det vara lsgli;en
styrkt, att de statsrådsledamöter och föredragande,
hvilka, uti deras, antingen med rådgifvande eller
med afgörande rätt, yttrade meninger, understödt ett
aller flere af de under ofvanuppgifna tid af Kongl.
Maj:t eller af Kongl. Regeringen fattade beslut, om
hög:e aflöningar å Kongl. Kammarrättens stat än
Rikets Ständer fastställt, på sätt anmärkningsmemo-
rialet närmare utreder, genom så beskaffade yttran-
den medverkat dertill, att. statens medel äro använ-
da annorlunda än fastställdt blifvit, i stället för att;
likmätigt dem i 65 Regeringsformen ålagd pligt,
deremot göra föreställningar och anföra hvad Rikets
Ständer härutionan förordnat.
Just. ombudsmannen, som äfven hade anmärkt,
att ett sådant förfarande var destomera eftertänkligt,
sem andra hufvudtiteln redan år 1832 varit öfver
villgångarna anlitad, vederlägger svarandenas förkla-
ring i denna del, med flera åberopade statsrådspro-
tokoll som utvisa, att bristen å andra bufvudtiteln
varit Statsrådets och Regeringens ledamöter känd,
samt att den kunnat af dem förutses, då, såsom de
sjelfva förklarat, bristerna måst öfverföras på ti-