ets Ständer allena utöfvas, och den verkställande, enlighet med, men icke i strid emot Rikets Stäners beslut, är öfverlemnad åt Konungen, som tilika eger att till Rikets Ständer framställa Rikets ch Statsverkets tillstånd och behof samt uppgifva ch föreslå hvad derti:l anses behöfligt; rättigheten tt pröfva behbofven dock alltid Rikets Ständer för;ehållen; så att om Konungens förslag upptager lya eller tillökade utgifter för åtskilliga Stater eller nrättningar, Rikets Sänder ingå i pröfning af varje del, bifalla eller vägra de äskade nya eller illökade anslagen, allt eft2r som de finnas behöfliga ller icke. I förra fallet beräknas och uppföras de i speciela anslagssummrsa för hvarje Stat; i det sednare deremot måsta förslagen derom anses förallna. Vid Statsregleringens uppgörande i det hela astställa Rikets Ständer, efter öfvervigande af betofosn i hvarje del, serski da summor till aavänlande för serskilda ändamål, vare sig för Stater och Korpser eller för andra inrättningar, och enligt dessa special: ummor uppkomma de slutsummor, som för Riksstatens serskilda hufvudtitlar bestämmas. Det måtte alltså bero, icke af Konunsen, utan af Rikets Ständer att förordna om fördelningen af hvarje titels hufvudsumma emellan de föremål, som tillhöra titeln,. I fråga åter om de å anslagen för hufvudtitlerna möjligen blifvande öfverskott eller besparingar, är visserligen rikligt erinredt, att dessa ingerstädes i Regerings-for men omnämnas, och att de ej heller kunna af Rikets Ständer till pröfvade bekef anvisas; men först nämnda omständighet torde ej tunna leda till den slutsats, att omförmälda besparingar finge alldeles andandragas Ri Ständers anordningar och a Konungen ons jisponeras, hvilket, i sådan: fell otvivelaktigt blivit uttryckligen urski!jdt och S adgadt, utan måste fastmera Regeringsformens stil letigande i denna dei tydligen utmärka, att de icke omtalade besp: ringerne, brilkss egenskap sjelva be nämsningen antyder såsom identisk med de af Rikets Ständer sjorda anslag, kvarifrån de bärleda sig, si ledes under erahanda vilkor, som azrslegen i det hela, äro ställda till Konungens disposition, d. v. s att anordnas i överensstämmande med och icke stridande emot Rizets Stäuvders derom fattade beslut: bvaraf vidare lika tydligt lärer följa, att, ehuru besporingarne såsom tillfälliga, ej af Rikets Ständer för pröfvade bekhof anvisas, Rite:s Ständer icke de stomindre kanaa stadga. att besparingar, om de för. finnas, tck. må anvisas till sådäna ändamål, i aiseende å hvilza pröfning al behofven föregått, t. ex. i fråga om löner för embetsoch tjenstemän, utan endast få påräknas och användas för bestridande ar utgifter, hvilka, vid Statireylringen (j förutsrdda under tiden mellan Riksdagarna ficnas af nöden såsom brister i förslagsansleg samt tillfälliga arfvoden och traktamenten. Behörigheter af detta förfogande å Rikets Stärders sida motsäges ingalusda, utan synes fastmera bekräftad af 64 ss innehåll, att Statsmedlen skola till de af Rikets Stönder prövade behol och efter des upprättade Ste ler anordnas, helst den tolkning deraf, att med ordalagen: den upprättade Staten skulle förstås RizsStaten för bufvudtitlarnes slutsummor, icke utesluter, utan tvertom ionefattar det begrepp att dervid likaså bör afses de egentliga grunderna fö dessa slutsummor, elier Staterna för Sp-ciaiut: terra, hvilka Rikets Ständer, i anledning af Konungens Proposition, pröfva och bestämma. Antazer man ovilkorligen ett annat förhållande, elle: att Konungen, utan afseende å Rikets Ständers bestimmelser af specialatgifterna för hvarje Stat ccb oaktadt Deras uttryckliga förordnande om besparisgarnes disposition, skulle ega att förhöja en eller flera af dessa Stater, genom anslag ifrån uppkom mande öfverskott å andra, torde det svårligen kunna motsäges, att Konungens förslag om tilökvingsr i serski!da Staters utgifter för uppgifaa behofaf nya eler större löner vore en föga nödvändig formalite, och att Rikets Ständers beslut deröfver, om de utföllo vägrande. blefvo utan all kraft och verkan, endast så vida de bufvudtit!ar, hvartill Staterna hör de, kunde sägas hafva verkliga eller förmodade besparingar för avt dermed fyila de uppgifna, men ai Rikets Ständer icke godkända behofven. Härigenom skulle Statsreglsringens slutliga pröfning i vigtig del öfvergå ifrån den egentligen lagstiftande Makten till den i detta ämne endast verkställande; och Konun gens Rådgifvare, ehuru deras förut anförda skäl, up på 1:lxa Konungen framstallt Sin Proposition till Rikets Ständer, icke blifvit af dem antagna och god kända, skulle likväl sålunda efteråt kunna göra sam ma skäl inför Konungen gällande. Ett sådant förhållande torde imedl!ertid vara alldeles oförenligt med ej mindre Regeringsformens efvan anförda stadganden, hvilka icke gifva an!edning dertill, att Rikets Ständers rätt till uppgörande af Statsregleringen är i någon mån inskränkt, än äfven 65 , som gör StatsRådets Ledamöter ansvarigo för afvikelse ifrån hvad Rikets Ständer om Statsmedlens användande förordnat; hvaremot, såsom följd af Rikets Ständers omförmälda rätt, förekommer otvifvelzktigt, å ena si dan, att de kunna, vid vissa tillfällen, under vissa tider eller för vissa ändamål tillåta vidsträcktare disposition af Statsmedlen, eller lemna de redan gjorda utan anmärkning, om det lämpligt synes; men, å den andra, att Rikets Ständer likaledes äro befogade till den förklaring, att löner och löning, sförmåner böra rätta sig efter den fastställda Stats