ets Ständer allena utöfvas, och den verkställande,
enlighet med, men icke i strid emot Rikets Stän-
ers beslut, är öfverlemnad åt Konungen, som til-
ika eger att till Rikets Ständer framställa Rikets
ch Statsverkets tillstånd och behof samt uppgifva
ch föreslå hvad derti:l anses behöfligt; rättigheten
tt pröfva behbofven dock alltid Rikets Ständer för-
;ehållen; så att om Konungens förslag upptager
lya eller tillökade utgifter för åtskilliga Stater eller
nrättningar, Rikets Sänder ingå i pröfning af
varje del, bifalla eller vägra de äskade nya eller
illökade anslagen, allt eft2r som de finnas behöfliga
ller icke. I förra fallet beräknas och uppföras de
i speciela anslagssummrsa för hvarje Stat; i det
sednare deremot måsta förslagen derom anses för-
allna. Vid Statsregleringens uppgörande i det hela
astställa Rikets Ständer, efter öfvervigande af be-
tofosn i hvarje del, serski da summor till aavän-
lande för serskilda ändamål, vare sig för Stater
och Korpser eller för andra inrättningar, och en-
ligt dessa special: ummor uppkomma de slutsum-
mor, som för Riksstatens serskilda hufvudtitlar be-
stämmas. Det måtte alltså bero, icke af Konun-
sen, utan af Rikets Ständer att förordna om för-
delningen af hvarje titels hufvudsumma emellan
de föremål, som tillhöra titeln,. I fråga åter om
de å anslagen för hufvudtitlerna möjligen blifvan-
de öfverskott eller besparingar, är visserligen rik-
ligt erinredt, att dessa ingerstädes i Regerings-for
men omnämnas, och att de ej heller kunna af Ri-
kets Ständer till pröfvade bekef anvisas; men först
nämnda omständighet torde ej tunna leda till den
slutsats, att omförmälda besparingar finge alldeles
andandragas Ri Ständers anordningar och a
Konungen ons jisponeras, hvilket, i sådan:
fell otvivelaktigt blivit uttryckligen urski!jdt och
S adgadt, utan måste fastmera Regeringsformens stil
letigande i denna dei tydligen utmärka, att de icke
omtalade besp: ringerne, brilkss egenskap sjelva be
nämsningen antyder såsom identisk med de af Rikets
Ständer sjorda anslag, kvarifrån de bärleda sig, si
ledes under erahanda vilkor, som azrslegen i det
hela, äro ställda till Konungens disposition, d. v. s
att anordnas i överensstämmande med och icke stri-
dande emot Rizets Stäuvders derom fattade beslut:
bvaraf vidare lika tydligt lärer följa, att, ehuru be-
sporingarne såsom tillfälliga, ej af Rikets Ständer
för pröfvade bekhof anvisas, Rite:s Ständer icke de
stomindre kanaa stadga. att besparingar, om de fö-
r. finnas, tck. må anvisas till sådäna ändamål, i ai-
seende å hvilza pröfning al behofven föregått, t. ex.
i fråga om löner för embets- och tjenstemän, utan
endast få påräknas och användas för bestridande ar
utgifter, hvilka, vid Statireylringen (j förutsrdda
under tiden mellan Riksdagarna ficnas af nöden
såsom brister i förslagsansleg samt tillfälliga arfvo-
den och traktamenten. Behörigheter af detta för-
fogande å Rikets Stärders sida motsäges ingalus-
da, utan synes fastmera bekräftad af 64 ss in-
nehåll, att Statsmedlen skola till de af Rikets Stön-
der prövade behol och efter des upprättade Ste
ler anordnas, helst den tolkning deraf, att med
ordalagen: den upprättade Staten skulle förstås
RizsStaten för bufvudtitlarnes slutsummor, icke
utesluter, utan tvertom ionefattar det begrepp att
dervid likaså bör afses de egentliga grunderna fö
dessa slutsummor, elier Staterna för Sp-ciaiut:
terra, hvilka Rikets Ständer, i anledning af Ko-
nungens Proposition, pröfva och bestämma. An-
tazer man ovilkorligen ett annat förhållande, elle:
att Konungen, utan afseende å Rikets Ständers be-
stimmelser af specialatgifterna för hvarje Stat ccb
oaktadt Deras uttryckliga förordnande om besparis-
garnes disposition, skulle ega att förhöja en eller
flera af dessa Stater, genom anslag ifrån uppkom
mande öfverskott å andra, torde det svårligen kun-
na motsäges, att Konungens förslag om tilökvingsr
i serski!da Staters utgifter för uppgifaa behofaf nya
eler större löner vore en föga nödvändig formalite,
och att Rikets Ständers beslut deröfver, om de ut-
föllo vägrande. blefvo utan all kraft och verkan,
endast så vida de bufvudtit!ar, hvartill Staterna hör
de, kunde sägas hafva verkliga eller förmodade be-
sparingar för avt dermed fyila de uppgifna, men ai
Rikets Ständer icke godkända behofven. Härigenom
skulle Statsreglsringens slutliga pröfning i vigtig del
öfvergå ifrån den egentligen lagstiftande Makten till
den i detta ämne endast verkställande; och Konun
gens Rådgifvare, ehuru deras förut anförda skäl, up
på 1:lxa Konungen framstallt Sin Proposition till
Rikets Ständer, icke blifvit af dem antagna och god
kända, skulle likväl sålunda efteråt kunna göra sam
ma skäl inför Konungen gällande. Ett sådant för-
hållande torde imedl!ertid vara alldeles oförenligt med
ej mindre Regeringsformens efvan anförda stadgan-
den, hvilka icke gifva an!edning dertill, att Rikets
Ständers rätt till uppgörande af Statsregleringen är
i någon mån inskränkt, än äfven 65 , som gör
StatsRådets Ledamöter ansvarigo för afvikelse ifrån
hvad Rikets Ständer om Statsmedlens användande
förordnat; hvaremot, såsom följd af Rikets Ständers
omförmälda rätt, förekommer otvifvelzktigt, å ena si
dan, att de kunna, vid vissa tillfällen, under vissa
tider eller för vissa ändamål tillåta vidsträcktare
disposition af Statsmedlen, eller lemna de redan
gjorda utan anmärkning, om det lämpligt synes;
men, å den andra, att Rikets Ständer likaledes äro
befogade till den förklaring, att löner och löning, s-
förmåner böra rätta sig efter den fastställda Stats-