Denna tanka hade någonting ytterst intagande
för honom; han kysste bladet och ropade hän-
ryckt: Ja, det är säkert, hon älskar mig!
Oskar förmådde ej sluta brefvets Jäsning. Hans
fantasi förlorade sig frossande i kärlekens elysei-
ska fält och han svärmade så mycket mer j
denna känsla, som hon. war för honom alldeles
ny. Icke så som skulle han ej redan baft rågot
kärleksäfventyr, men emellan det, hvad verlds-
mannen kallar kärlek, och hvad som är sann
och ren kärlek, ligger ett sådant ofantligt svalg,
att om denna känsla en gång verkligen fattar
ien flygtiges hbjeria och detta ännu är oförderf-
vadt nog att kunna emottaga och nära den gu-
domliga gnistan, den erfarne mannen med ens
finner sig flyttad i en ny, aldrig anad, verld.
Liksom vaknad efter döden, sväfvar han i för-
tjusning; uttydda ligga för honom lifvets gåtor
och han ser med medlidsamt leende tillbaka på
sin förra lefnads förvillelser.
Först efter en längre stunds förlopp for Oskar
upp ur sina drömmar; han rödnade för sig sjelf.
ty han hade hastigt kastat en blick i sitt inre
och der upptäckt en ny hemlighet. Han var
icke blott älskad, utan han älskade sjelf tillba-
ka. Hastigt tog han brefvet för att läsa det ti!
slut, men ju längre han kom, desto mer förmör.
kades hans panna. Stutligen sprang han upp
och ropade:
Ha, fördömdt! der har jag en farlig rival!
Han gick med stora steg af och an; hans hjer-
ta klappade. Han såg Rosa i en annans armar.
såg denne lycklig vid hennes sida och kunde
knappt beherrska sin förtrytelse. Hastigt stan-
nade han.
Håll, Öskar,, sade han nu för sig sjelf, hvad
är detta? År du då ett barn, som låter din pas-
sion flyga bort med ditt förstånd? — Jag må
ste finna mig i min belägenhet, måste göra den
tydlig för mig sjelf. Jag älskar Rosa, det är sä-
kert, och kan boppas, ja, anse mig öfvertygad,
att jag kan räkna på tenkärlek. Men hvad vill
J28 då med denna kärlek? Uppoffra Rosa, dei
oskyldiga barnet? — Nej, jag blygs för min
första tanka. Men hvad vill jag då? Jag reser
till min brud, som jag redan i morgon skall