Denna tanka hade någonting ytterst intagande för honom; han kysste bladet och ropade hänryckt: Ja, det är säkert, hon älskar mig! Oskar förmådde ej sluta brefvets Jäsning. Hans fantasi förlorade sig frossande i kärlekens elyseiska fält och han svärmade så mycket mer j denna känsla, som hon. war för honom alldeles ny. Icke så som skulle han ej redan baft rågot kärleksäfventyr, men emellan det, hvad verldsmannen kallar kärlek, och hvad som är sann och ren kärlek, ligger ett sådant ofantligt svalg, att om denna känsla en gång verkligen fattar ien flygtiges hbjeria och detta ännu är oförderfvadt nog att kunna emottaga och nära den gudomliga gnistan, den erfarne mannen med ens finner sig flyttad i en ny, aldrig anad, verld. Liksom vaknad efter döden, sväfvar han i förtjusning; uttydda ligga för honom lifvets gåtor och han ser med medlidsamt leende tillbaka på sin förra lefnads förvillelser. Först efter en längre stunds förlopp for Oskar upp ur sina drömmar; han rödnade för sig sjelf. ty han hade hastigt kastat en blick i sitt inre och der upptäckt en ny hemlighet. Han var icke blott älskad, utan han älskade sjelf tillbaka. Hastigt tog han brefvet för att läsa det ti! slut, men ju längre han kom, desto mer förmör. kades hans panna. Stutligen sprang han upp och ropade: Ha, fördömdt! der har jag en farlig rival! Han gick med stora steg af och an; hans hjerta klappade. Han såg Rosa i en annans armar. såg denne lycklig vid hennes sida och kunde knappt beherrska sin förtrytelse. Hastigt stannade han. Håll, Öskar,, sade han nu för sig sjelf, hvad är detta? År du då ett barn, som låter din passion flyga bort med ditt förstånd? — Jag må ste finna mig i min belägenhet, måste göra den tydlig för mig sjelf. Jag älskar Rosa, det är säkert, och kan boppas, ja, anse mig öfvertygad, att jag kan räkna på tenkärlek. Men hvad vill J28 då med denna kärlek? Uppoffra Rosa, dei oskyldiga barnet? — Nej, jag blygs för min första tanka. Men hvad vill jag då? Jag reser till min brud, som jag redan i morgon skall