Den obekante i avantscens-logen.n Ack, tyst, det är bara sagor! Om någor bar gjort det, så var det säkert Oskar.n Handstilen i båda brefven är densamma som den, hvilken handlade om logens abopnement. Rosa förstummades; hon kastade sig balft förtretad på soffan och sade: Men, Jeanette, hav skall jag nu göra ? ;Hvad du skall göra? Begagna dig af om ständigheterna.n Min Gud, jag kan ju inte ta emot pennin garna !, . bperföre sörjer direktören; han, och icke du, erhöll en skänk. Men det var för min skull, och gifvaren kunde tro... Gifvaren måste vara en man af ära och kar icke hysa några dåliga afsigter, ty eljest hadhan väl vändt sig direkte till dig, och icke tillagt den önskan, att man måtte iakttaga tystnad om hela saken, Det är en faderlig, en ädel, uppmärksamhet, som endast tyckes åsyfta ditt verkliga väl. Rosa var obeslutsam; hon kunde icke slita sig från den tankan, att det var Oskar som si vänligt lagt sig ut för henne. Han är sann och öppenbjertig, sade hon slutligen; jag skall skrifva till honom och be. rätta förloppet, och om brefven komma från honom, så skall han icke undandraga sig min tacksamhet; men skulle det vara från någon annan, så bör han i alla fall få veta derom,, och dermed tog hon papper och penna. XI. DET NYA JERUSALEM. Oskar emottog i Stuttgart Rosas bref. Med glädje igenkände han i dess innehåll den älskvärda flickans reda, barnsliga sinne, som i sin okonstlade naturlighet ej tycktes ens på det aflägsnaste sätt ana sitt eget värde; men ehuru blygsamt och oförstäldt brefvet än var skrifvet. kunde Oskar likväl intet ögonblick tvifla på, att hans personlighet gjort ett djupt intryck på flickans hjerta; ja, han kundeutan fåfänga sluta af de angifna symptomerna, att han var älskad.