Den obekante i avantscens-logen.n
Ack, tyst, det är bara sagor! Om någor
bar gjort det, så var det säkert Oskar.n
Handstilen i båda brefven är densamma som
den, hvilken handlade om logens abopnement.
Rosa förstummades; hon kastade sig balft för-
tretad på soffan och sade: Men, Jeanette, hav
skall jag nu göra ?
;Hvad du skall göra? Begagna dig af om
ständigheterna.n
Min Gud, jag kan ju inte ta emot pennin
garna !,
. bperföre sörjer direktören; han, och icke du,
erhöll en skänk.
Men det var för min skull, och gifvaren kun-
de tro...
Gifvaren måste vara en man af ära och kar
icke hysa några dåliga afsigter, ty eljest had-
han väl vändt sig direkte till dig, och icke til-
lagt den önskan, att man måtte iakttaga tystnad
om hela saken, Det är en faderlig, en ädel,
uppmärksamhet, som endast tyckes åsyfta ditt
verkliga väl.
Rosa var obeslutsam; hon kunde icke slita
sig från den tankan, att det var Oskar som si
vänligt lagt sig ut för henne.
Han är sann och öppenbjertig, sade hon
slutligen; jag skall skrifva till honom och be.
rätta förloppet, och om brefven komma från ho-
nom, så skall han icke undandraga sig min tack-
samhet; men skulle det vara från någon annan,
så bör han i alla fall få veta derom,, och der-
med tog hon papper och penna.
XI.
DET NYA JERUSALEM.
Oskar emottog i Stuttgart Rosas bref. Med
glädje igenkände han i dess innehåll den älsk-
värda flickans reda, barnsliga sinne, som i sin
okonstlade naturlighet ej tycktes ens på det af-
lägsnaste sätt ana sitt eget värde; men ehuru
blygsamt och oförstäldt brefvet än var skrifvet.
kunde Oskar likväl intet ögonblick tvifla på, att
hans personlighet gjort ett djupt intryck på flic-
kans hjerta; ja, han kundeutan fåfänga sluta
af de angifna symptomerna, att han var älskad.