en mera obehindrad dispositionsrätt nödvändig, s än hvad som kan och bör medgifvas, då man sett alla dessa löften, dels ouppfyllda, dels så illa motsvarade, att, i stället för bushållaing, de vidtagne organisationerne ökat kostnaderna utan att motsvara ändamålet. Vi skole dessutom efteråt visa, att 18340 års skrifvelse innehålter de starkaste bevis mot de tilltalades sats. 3) Det bar just varit lagstridigt, att konungens rådgifvare ansett denna 4840 års skrifvelse kunna tjena till rättelse, sedan R:s St. genom sednare Skrifvelser ang. Statsregleringen ändrat de äldre ordniögsstadganderna. R:s St:rs rätt att förordxa avg. Sfatsmediens användande är, på sätt här ofvan af Just, ombudsmannen och 4840 års Konstitutionsutskott blifvit ådagalagt, i grundlagen på det v ysgad. Alitintrå deri är it; och det kan hvarken Urs: elier dermed, alt ej Kon öregående riksdagar anmärkt missbrut vet, att dessa Utskott i nhet varit tillsatte under regeringens medeibara inflytelse, och attj: de flera armärkningar, som kunnat emot den ovigtiga förvaltningen göras, vanligen stadaat i protokollerna utan ansvars-påföljd. 4) Med den cupprättade S:aten, monas i Reg. Formen den af R:s St. upprättade stat, Al annan tolkning vore ena abourditet; ty rådgifvarne kunna väl ej förneka eller förebära okunnighet om, att alltifrån år 2309, R:kets S. genom sina talmän undertecknat en af dem fastställd RiksStat, och att deremot de åriigen fastställde Stater, som konungen för hvarje år fastställer, och hvilka i Riksdagsordningens 39 omtalas såsom föremål för Statsutskotters granskning, böra öfverensstämma med Riks-staten. 3) Detta föregifvande är alldeles ogrundadt. eller rättare: om det äger sken af verklighet, så innefattar det den straffvärdaste inkräktning på Svenska folkets rätt att sig sjelf beskatta,samtaf den åt Rikets Ständer uppdragna rättigheten att utöfva denna rätt på allmän riksdsg. Rikets Ständers Riks-stat har nemligea alltsedan 4810 upptagit, under serskilda rubriker å hvarje titel, de summor Rikets Ständer för dessa ändamål anslagit. Enhvar som kastar ögat på denna stat måste finna, att så är och att så måste vara; ty eljest vore hela samhället, dess försvar, dess stiftelser och inrättningar, embetsmän, läroverk, med ett ord, allt försatt i den största oskkerhet om sitt underhåll och sin framtid. En oförståndig eller förrädisk Regering skulle då kunna icke allenast vända upp och ner på allt bestående, utan, i sluiföljd med de tilltalades sats, skulle konungen kunna låta skrifva ut en riks-stat, som lemnade till hans egen disposition allt, och sedan lemna riket, utplundradt på heta årets inkomst. Det är häraf klart, att, fastän konungen i de för hvarje år på Stats-kontorets förslag upprättade I för 30. år se-l: dan, B:s St då kupnat för Ulfället förordres,s stituiionsutskotien vidl: ES Mm KÅc m fe EF or stater, äger full rätt att, allt efter de omorganisationer, personalförändringar eller nya förhållanden som kunna inverka på hvarje rubrik inom titeln, nedsätta decnas belopp, eller derest en sådan tillfälligt visar sig otillräcklig, förhöja densamma med de besparingar, som redan kunnat å andra rubriker inom titeln åstadkommas,så kan likväl aldrig denna rätt utsträckas derhän, att Konungen; sedan Rikets Ständer förklarat sig efter pröfning icke kunna öka en viss löne-stat, och i allmänhet förordnat, att besparingarna ej få till löningsstaters ökning användas, ändock skulle kunna handla tvärt emot Ständernas beslut. All annan tydning af grundlagens för öfrigt alltför bestämda ordalag, för att medgifva någon tvekan derom, skulle innefatta en orimlighet; ty den tillintetgjorde hela det representativa statsskicket och lade i verkställande maktens bänder all folkets egendom och alla statens tillgångar. 6) Detta är äfven ett bevis på rådgifvarnes antingen ringa sanningskärlek elier ovetenhet. Fastän rikshufvudbokslutet icke sker förr än så sent (en emständighet, som en driftig styrelse ganska väl kunde afhbjelpa här. i landet, likasåväl som man kunnat det i flera andra vida mera befolkade länder) kan Jlikvälstatskontoret utur sin memorialbokföring lemna upplysning härom, när det behöfves. Det är en eländig ursäkt, som, berättad för en enzelsk eller fransk skattkammar-embetsman, skulle väcka hans löje, att en regering, som har att befalla öfver ett räkenskapsverk, icke på två år skulle veta, om dettautbetalt fulla beloppet af en, på bestämd summa anslagen titel, eller icke, samt huru mycket ungefär återstår. 7) Derom hade aldrig fråga bordt uppstå. Regeringen har aldrig haft rätt att på förhand anväada besparingar. Det finnes inga besparingar, ! förrän de uppkommit. Det är sedan de uppkommit, som konuvgen haft rätt, att till de ändamål RB. St. beviljat, disponera dem. Azaticipation har aldrig i grundlagen blifvit konungen medgifven och icke heller af R:s St. genom serskilda beslut. Det är således regeringen, som bordt rätta munnen efter matsäcken och ej anticipera. 8) Detta beslut af sista riksdagen bevisar ingenting annat, än att R:s St. alldeles icke kunna beskyllas att hafva sökt försätta regeringen i den betänksamma ställning, som dess lagstridiga och oförsigtiga framfart med statsmed!en eljest säkerligen för henne medfört. Det stol så till, alt antingen en del embetsverk och deras embetsmän icke skulle utfå de löner. konungen tillförsäkrat dem, eiler ock, att R:s St. skulle förhöja riksstaten med motsvarande anslag. Som de insågo, att en sådan förhöjaing i framtiden skulle förblifva ständig och regeringen ej beflita sig om någon ny organisation, så alt utgifterna för dessa verk och tjeaster kunde minskas, valde de heldre, att på en gång anslå en summa, matsvarande besparingaraas supponerade belopp, och derigenom försätta regeringen i tillfälle att på samma gång homorera sina nu olagliat gifna löfa I mm m ———