rande tallrikarna och de pinglande trianglarna.
Men man kan kanske vänja sig vid detta också,
och finna dessa ljud lika sköna och nationela, som
Skotten sin säckpipa. Man tror icke, buru absurda
smak och nöje kunna blifra.
Husdjur. Alleerna hafva redan ett naket och för-
torkadt utseende gesom hettan, och vid deana tid
äro Nelluåkrarna (risfälten) blottade på all vegeta-
tion, så att man kan spaisera öfver dem och de
många kanaler och diken, som genomskära dem.
Dessa Je ej en sång så bra ut, som sädesfilien hos
ses, så bar är marken och så nära afskursa med
Han de i reder planterade Nellubuskarna. Daz från
da3 blir det pu sämre, och allt, som ej vattnas: eller
ej har skydd af trädens skugga förtorkar helt och
bållet. Träden motstå med beundransvärd styrka
den starka hettan som tyckes besegra allt. utom dem.
De stackars oxarne och bufllarne, som mås:o arbeta
i denne solglöd och likväl hafva så dåligt bete! Ät
ven korna måste bära tunga rissäckar och utomdes:
fåra mjö! Ika sig, om det anners är möjligt att aftappa
dem någon mjölk. snor finnas här i stor mängd,
och jag vill lemna oafgjordt hvilka som äro de fu
taste, åsnorna eller buffisrna, ty med sin askgria
hud och det lata sätt, hvarpå de röra sig, täfla de
hida om priset. De stora hvita oxar, kvaraf så
väl europeer som infödingar betjena sig, då de ej
hafva råd att hålla sig hästar, äro vackra, ståtliga
jär, med långa, glänsande horn, hvilka ofta i spet-
sen äro prydde med metallkulor. De infödda hä-
arne äro små, fula krakar, som kallas Tattur, de
säljae för en spoitpenning, men duga ej heller til!
något annat an att bära bördor, liksom åsnorne,
samt röra sig med samma tröghet och låsgsamhet.
De arabiska hästar, hvilka man ofta hit inför, och
sandra, mindre dyrbera bästar ur Maratterna3 land,
från Pegu, Atschin etc., kan man ej, här i södra
lodien, kalla infödda, och de säljas åt engelsmännen
till mycket höga priser, såsom 70, 400, 500, 4000
till 4500 Madras Rupier. Hindostanerne hafva en
besynnerlig osed att med de brokigaste firger måla
sina hästars svansar ech manar samt sina oxars
hörn, men de älska i allt det brokiga och mång-
firgade.
Nyligen såg jag en elefant vid ett mohriskt bröl-
lop, hyartill den blifvit hyrd från ett hinduiskt
tempel, i det inre af landet, för 5 pagoder. Den
sig ut som om den heft hvits strumpor på sig, i
sådana veck föll skinnet på benen, då han gick,
förmodiigen af msgerhet och brist på foder, ty eti
sådant djur äter en Madras Rupie daglizen, om
det icke skall svälta. Det är derföre blo je mest
henmfedl!ad2 pegoder och rika infödingar, i synnerhet
furstarna, som hålla dessa dyra djur. I kolonien
härstädes finner man dem icke, deremot hålla de
engelska guvernörerne, liksom furstarne, sådena. I
det inre af landet begagnas de tiil tigerjagt, och på
Ceylon, hvarest ännu många finnas i vildt tillstånd
till att fånga deras likar. De flesta europeiska rit-
ningar af elefanter hafva ännu ett fel, remligen på
djurets bakben, hvilkas leder böja sig, liksom fram-
bener. (Forts. följer.)