och annan kroppsdel med tänrger, brännmär-
ka eller på annat sätt martera huden 0. s
v., och N. B. göra allt detia ieke såsom lä-
kedom, icke såsom kur för att boridrifva fros-
san, utan såsom ena helt och hållet apart
plåga; så kunna vi kalla detia tulsomna lidande
ett mekaniskt, ett yttre tiliskott. Det är tydli-
gen en enkom, en ktom den sjuka varelsens egna
beskaffenhet påförd pins, ulöfver det olyckliga
och svåra, som omedeibart tiihör sjukdomen
sjelf. Till den mekaniska plågans karakter hö-
rer att, hvarken till syftet etlier verkstättigheten
vara förbättrande, således utan afseende på om den
verkar helsa eiler ej, samt äfven vm eet sjuka
sjelf icke längre finnes qvar. Allt detta, som v:
här, för att ;å det noga urskiijit från det förr
kailat ett mekaniskt lidande, innefattar just hvad
man förstår med Straff, utöfvadi al Hämnd eller
Vrede.
Något dylikt sättes icke i fråga i och för sjuk-
domar izrom daen fysiska organismen eliter krop
pen. Men för sjukdomar inom den andliga or-
ganismen — för synd och brott — äro veriden:
tankar delade på det sätet, att he.a der ena
bildnings cykeln anser ett dyakt mekaniskt Jji-
dande, utötser det organiska, böra ega rum, allt-
så antager Hämnd och Sirsff (icke ull grunden
i mening af läkedom för det oxda, utan sasom
apart pina); den andra biidningseykeln, deremot
förkastar hela denna id om h-mnd och straff.
påstående, att läkedom är det enda, som behör
ves för det moraiiska onda, lhkasom för det fy
siska. I denna läkedom kunna visserligen sträng
åtgärder stundom tagas till begsgnande emo:
den själssjuke (den brotislige), så vida och så län-
ge sådana strängheter tarfvas för bortarbetandet
af det onda (sjuka); men dessa mekaniska tili-
foganden besta då alldeles icke (såsom siralfe:)
i något ondt eller olyckligt, äfven om lä-
kemediet för stunden kan kännas litet bittert:
men likväl från straffet tydligen skiljer sig, dels
deruti, att (såväl till syftet, som i verkstärlighe
ten) endast vara kur, dels oc deruti, att aldrig
komma i fråga tili bruk, i fal! det onda (-juka,
brottsliga, syndiga) redan upphört.
Den förra af dessa begge åsigter — Hämndens,
Vredens och Straffets (såsom hömnduiöfning, e)
såsom kur) — utgör det Hedniska och Judiska i
menniskokulturen.. Den sednare — själs-läkedo
mens — är det Christina, sådant dei uttalar sig
hos Johannes.
Enligt det seinare — Läkedomens ide — är
Hjelpen afgjord (den består i sjärens återbrin-
gande ifrån ond och falsk beskaffephet genom
Christi inflytelse i menniskoanden); och dess
gränsor äro bestämda (det är: så fort det onda ur
själen är borta, så är heia saken slutad: intet
vidare lidande qvarstår). Men enligt det förra,
— Hämndens id — är Hjelpen hvarken til!
sin natur afgjord (d. v. s man kan här aldrig
rätt veia, hvari hjeipea skall bestå); ej beller till
sina gränsor bestämbar (d. v. s. man kan icke
veta om eller när den har hjelpt, eller ens till
hvad qvantitet den skall tagas för att vara verk-
sam). Menniskorna hafva inom den diihörande
bildnings cykeln (den Hedniska och Judiska) på-
tänkt mångfaldiga slags hjelpmedel, hvilka samt-
fige kunna hänföras under begreppet Offer, och
utgå på att blidka det Gudomligas vrede genom
hvarjehanda, som erbjudes det Högsta väsendet
till försoning. Men man har aldrig kunnat öi-
vereuskomma, hvaruti dessa offer rätteligen skul-
le bestå, för att fullkomligt uträtta det de bor:
de (afböja de gudomliga hämndestraffen). Än
offrade man hundrade oxar (betakomben); än si-
na egna barn; än lät man slafvar blöda eller
brinna; än nöjde man sig med att lägga frukter
och biommor på den Högstes altaren. Och li
kasom man aldrig kunde förena sig om hvilket
vore det säkraste slaget af offer, så viste man
ej heller att bestämma dess antal (t. ex. om
lIhundrade oxar behöfdes, eller om femtio kunde
göra tillfyllest för att återvinna Guds nåd: oa
det vore nog att, vid menniskooffer, blott död
de härtill utsedde, eller om man icke äfven bor
de martera dem, såsom försoningslärorna iblanc
flere amerikanska stammar utvisa). Oafgjordhe
ten och obestämbarheten i Hjelpmediet, såvä
till beskaffenhet, som till mängd, hafva tydiliger
sin gruad i sakens natur här. Ty just emedar
Hämnden och Vreden sjelfva stå på grunde:
Jaf orimlighet, så är det också omöjligt, att til
någon rimlig bestämnving bringa Hjelpen deremot
För att se detta ännu klarare, skola vi återg
-Jtill det exempel, vi ofvanföre antogo vid el
kroppslig sjukdom. Om, när en person fåt
I frossam, icke Läkedom, utan Håmnd skulle bru
kas, och man således utöfver det organiska li
dande, kroppen utstår, skulle tänka sig tillkom
sten af mekaniskt pålförda ytterl:gare plågor (
ex. någon kroppsdels piskning, köttets nypande
hudens brännande 0. s. v. se ofvan); tå sakn
dessa pinor all rimlighet, och hjelpen häremo
-I— vinnandet af hejd i dessa mekaniska tilifc
, Iganden — kan således då icke heller uppfinna
inom gränsorna af det bestämbara. Man ka
alkasta salt i ugnen, man kan stöpa biy öv
g stubbar i skogar, säita stickor i trän, tugga ul
2,
- po RM oo on