förtrogen och sagt henne sin oväldiga mening!
Med huru mycket större kärlek skuijle hon icke
då sedan egnat sig åt sitt yrke! Hennes hela
väsen var nu mera kallt. Med likgiltighet hörde
hon på det samtalsämne, som under de sista da-
garna nästan ensamt sysselsatt hennes kamrater.
En af avantscens-logerna hade af någon obekant
blifvit abonnerad för hela året mot en ansenlig
betalning. Detta skulle väl icke varit något så
aldeles utomordentligt, om icke abonnenten hölj!
sig i ett slags mystiskt mörker, men alltsedar
han erhållit logen, tillslöts den af ett tätt, grön
galler; hvarifrån han kunde se utåt, utan att en
den skarpaste blick förmådde intränga i det inre
deraf. Den person, som, tid efter annan, gicl
dit, hade, efter vaktmästarens utsago, kappar
uppdragen ända kring öronen, och sålunda åter.
stod för publikens och i synnerhet för teater
personalens nyfikechet ingenting annat, än at
uttömma sig i fruktlösa gissningar öfver logen
innehafvare, 2
Afven i dag hade man under repetitionen tal
så mycket om detta ämne, att Rosa var glad
då man slutligen skiljdes åt. Hon vämjdes vi
sina kamraters inbilskhet och affektation
hvar och en, och i syanerhet de yngre
trodde sig tillbedd af den okände; ty at
den besynnerlige mannen måste vara rik, för
näm och dödligt kär i någon af damerna, de
var alldeles afgjordt dem emellan, och derme
var en täflingsbana öppnad för koketteriet, SO!
gaf den opartiske en rik anledning till löje.
Rosa lemnade teatern med hastiga steg oc
skyndade till sitt varma ram. Vid hennes ir