sjunkna tillstånd, som en ny menniska. Den
gamle B. är liksom död. En annan A. har i
Honom uppstått. Samfällt med A., eller rättare,
genom Å., arbetar nu B. så krajligt, att han
vinner sin befrielse ur den elaka husbordens
tjenst. Frigjord utträder han derur, följer A.
tull fadershemmet, och den kärleksrike fadrev
kan åter der upptaga sin återvunna son och in-
föra hocom i sina utvaldes krets. A:s rättfär-
dighet bar således rättfårdiggjort B., d. ä. gjort
honom rättfärdig. A:s gerning är tiilfyllestgö-
rande för B. A:s förtjenst har i sjeliva verket
blifvit B:s. Fadren har med sitt arbete och li-
dande återköpt sonen och gjort honom fri. Så
uppfyller kärleken det svalj, som utan den e
kunde uppfyllas.n
Om vi nu få föreställa oss, att denna framställ-
ning utgör ett med sig sjelf likartadt, samhöran-
de helt, så att förf. icke i sina sednare uttryck
vill i hemlighet hafva någonting underiörståddt,
hvarigenom hon återtager den klara tanke, hor
i framställaingens början eller föregående uttryck
ovedersägligen uttalat; så innebär dess ide, att
försoningen består uti själens läkedom. Syn-
den beiraktas såsom ett fenomen af sjukdoms-
tillstånd i menniskoanden. Så fert det sjuka är
häfvet, d. ä. så forl den syndiges hjerta, vilja
och tänkesätt blifvit förändrade tili godt och
sant ifrån sitt förriga onda, illvilliga, falska, för-
vrängda : kick, så att anden blir återställd, frisk och
helad, så är menniskan i och med detsamms
med Gud återförenad (försonad)). Men Christus
är och förblifver i alla fall frälsaren, emedan
han ensam utgör den läkare, som kan verka
andens förändring ifrån det sjuka tillståndet til!
det friska igen; och han gör det genom sin in-
flytelse på menniskosjäler, då (enligt utsagan hos
Johannes) han lefver i oss och vi i konom.
7 Detta slags lära om synd och försoning ve;
icke af någon hämnd eller vrede hos Gud, ej
heller något enkom, utom varelsens egen be-
skaffenhet tillfogadt straff för det onda, utöfver
de olyckliga och svåra följder, som omedelbart
vidlåda det onda i sig sjelf, och hvilka ögon-
blickligt också upphöra, då det onda upphör att
vara qvari själsbeskaffenheten, Vill man nu äf-
ven kaila dessa följder Guds hämnvd, vrede och
straff, så kan man visserligen så göra; men då
måste man upplinna något ny!t och annat ut-
tryck för den hämnd, den vrede och det straff,
som tänkes öfvergå menniskan, äfven sedan, o-
aktadt och ulan afseende på cm han upphört
att till beskaffenheten vidare vara ond (själs-
sjuk), och hvilka således icke äro omständigheter,
omedelbart vidiådande det onda sjelf. I det
antagna språkbruket menas likväl med dessa ord
just detta sednare: man förstår med dem just
ett sädart slags hämnd, vrede och straff, som
ligga utanföre den syndiges eget väseade, der-
med icke stå i nödvändigt förhållande, utan må-
ste utöfva sig, hvilka förändringar som helst än
detta väsende må undergå; hvarföre, om detta
slags hämnd, vrede och straff skall kunna in-
ställas, något tredje faktum, äfven ulanföre själs-
beskaffenheten, måste träda i verksamhet. Detta
tredje har i alla tider allmännast hetat offer,
såsom någonting erbjudet till blidkande af gu-
dahämnden, gudavreden och gudastraffetr. — E-
medan vi icke vilja onödigtvis uppfinna nya ord,
följa vi det allmännast vedertagna språkbruket,
och benämna endast det sedsare slaget — det u-
tanföre syndarens väsende belägna — hämnd, vrede
och straff; men de förut omtalade väsendet sjeli
vidlådande omständigheterna af olycka, så länge
väsendet är ondt, benämna vi icke så, emedan
vi då skulle med samma ord beteckna två ail-
deles olika saker.
Denna urskillnad är ytterst vigtig att klart
och djupt fatta, emedan ifrån den utgå två all-
deles olika grundtänkesätt, hvilka deia verlden,
och göra det icke blott i theologiskt, utan i so-
cialt-juridiskt afseende, till bestämmande af de
brottsliges behandlingssält isamhället: antingen,
nemligen detta skall utgå från principen om den
brotisliges botande (vara ett Penitentiär-system)
eller från igen om ett brutet rättstillstånd, som
staten skall hämna,
För att söka göra ämnet ännu begripligare,
skola vi ånyo sätta framför oss tanken på syn-
den såsom ett fenumen af sjukdom i den psy-
kiska, moraliska organismen (menniskosjälen), och
vi skota dermed uppsiälla en analogi i behand-
lingssättet af sjukdom inom den fysiska organis-
men (kroppen).
Om en person t. ex. förkylt sig och fått fros-
san, så följa omedelbart med detta onda många
fenomener af lidande, hvilka utgöra följder, vid-
lidande det onda sjelf och således kunna kallas
ett organiskt lidande, emedan dessa svårigheter
jemt räcka så länge, som det ifrågavarande oda
förefinnes i den sjuka organismen, samt upphöra
i och med det. Men skulle nu här det brul
vara vedertaget, att dessutom tillfoga den sjuk:
kroppen ett annat lidande, än hvad som hö
rer till frossan; t. ex. piska magen, nypa e
) M:1 B:emer gör sid. 71 rad. 7-och 8 denn: