NASN TENEKArA STOURKHOLM den 18 Mars. Då bladet lades i pressen, voro de utländsk: posterna ännu icke ankomna. — Tionde riksrättsaktionen, hvilken på et annat ställe i detta nummer refereras, förtjena allnänhetens uppmärksamhet, emedan de tillt lade f. d. konseljledamöterne deruti lernat et supplement till den politiska trosbekännelse de aflagt uti den 7:de, som i Nr 62 refereras. Uti den sistnämnde förklarade de sig hafv: ansett Regeringen berättigad, att å en vara pårägga den beskattning, Ständerne afskoffat; i detto 40:de mil förklara de vidare, att de äfven onsett Regeringen berättigad att borttaga den beskattning Ständerna pålagt; i båda händelserna hafva de ansett Regeringen kunna och böra begagna denna rätt till förmån för enskilda. De säga, i detta 10:de mål, att Konungens makt över den ekonomiska lagstiftningen medför för bonom rättigheten att förbjuda ineller utförsel af varor, samt att så väl dett2, som tullens horit2gande eller lindrande ofta måsteså hastig! verkställas, att Ständerna derom ej kunde rådfrågas. Så som de här tala, så hafva de ock på sin tid bandlat. De skänkte åt vissa personer eller bolag rättigheten att införa stora qvantiteter varor, utan ait betala den tull Ständerna faststäil!, och de verkställde sina förändringar i tulitaxar, med så litet hänseende till tiden, att t. ex. tullen å spanmål nedsattes, sedan årstiden ej mer tillät någon import, och åter höjdes, innan importören kunnat införa hvad ban utoralands låtit lasta. Fartyg, som redan ligo fär-dige av lossa, erhöllo i yttersta ögonblicket eftergift i tu:loch skeppsumgälder. Stora och rika fabriksbolag fingo frihet att införa flera tusen tunnor stenkol för intet, under det den fattige handtverkaren miste erlägga alla umgälder fullt ut, och vi vilja till och med erinra oss, att etui fabrikshus, redan förut gynnadt med stora förmåner, först erhöll rättighet att utan eller mot nedsatt tull införa bly, för att deraf tiliverka blyhvitt eller blyaska, och sedermera rättighet att mot nedsatt tuil införa älven blyhvitten eiler blyaskan. När man så antager, att Konungen kan pålägga och borttaga afgift på varor, ja, alideles förbjuda dessa varors uteller iniörsel, hvad temnar man då, för så vidt frågan rör. bevillningen, öfrigt af Svenska folkets urgamla rät: alt sig beskatta? d. v. cs. att bestämma hur mycket en och hvar, under en eller annan titel, bör till statskassan erlägga. Hvem är det som beskattar folket, när Konungen säger: denna vara skall erlägga den och den afgiften, elter den skatt, hvilken Siänderna pålagt den här varan, den skänker jag denna person eller korp:ration, och den skatt, Ständerna pålagt den der, efterskäsker jag alldeles, åt alla konsumeater af samma vara,? Och när nu, som bekant är, den samla konseljen äfven trodde och bekände, att Ständerne icke skulle äga vidtaga någon förändripg 1 grundskatterna, hvem är det då, som enligt denna åsigt äger utöfva Svenska folkets urgamla rält att sig beskatta? Icke är det, såsom grundlagen bjuder, Ständerna allenav. Att Konungen skulle behöfva tillegna sig en sådan beskattningsrätt, för att dess hastigare kunna verkställa sina förändringar i tulltaxan, säga de tilltalade, men grundlagen har dock icke tillagt honom den, och den är ej heller nödig. När Regeringen t. ex. efterskänkte Motala verkstads bolag tullen å stenkol, icke var deten förändring i tulltaxan? Och i allmänbet kan man icke framlägga något exempel på att så halsbrytande förändringar varit nödige i tulltaxan, att icke Riksens Ständers beslut derom hunnat afvaktas. Det finns en artikel, hvarpå brist el-: ler öfverflödig tillgång kunna i hast menligt in-; verka; det ör spanmil, och derföre har dånna artikel blifvit i grundlagen uttryckligen undantager, så att Regeringen erhållit tillstånd att höja tullen å densamma. ÅA mMachinerier hafva Ständerna äfven medgifvit kommerskollegium i rätt att modifiera tuilen, Dermed har ock grundlagstiftaren tillkännagifvit, alt alla öfriga föröndringar i tulltaxan måste hemställas till Ständerna, och att Regeringen, om den har aldrig så stor lust att genast sätta sin vilja i verket, måste ställa sakerna så, att kon kan inhemta Ständernas beslut,