hvarje serskildt tillfälle skola ske genom någon Ri
kets Ständers omedelbara medverkan, deras delta-
gande i besluten derom, dels ock att samma författ-
ningar icke äro uppkäfna genom nu gällande grund-
lagar; samt att följaktligen hemmansräntor ännu
fortfarande kunna lagenligt förmedlas utan Rikets
Ständers medverkan, anser Justitie-ombadsmannen
likväl detta vara utan inflytande på ifrågavarande
mål. På sätt 47923 års Förordnieg stadgar, kan
nemligen vissa frihets-år meddelas utöfver dem, som
i allmänhet få tillgodonjutas vid anläggning af kop-
Parverk och dyiika inrättningar; men denna ser-
skilda författning föranleder icke dertill, att någon
egeatlig förmedling af räntan el!er afraden å sådana
verk kan, i likhet med hvad som skett med hem-
mansräntor, beviljas. Någon allmän författning,
som i denna del skulle meddela stadgande, är icke
å svarande sidan åberopad, och lärer icke heller
kunna uppgifvas; och skälet till detta olika förbål-
lande, i fråga om förmedling af fådana räntor och
hemmansränter, torde icke vara svårt att finna, så-
som tvifrelsutan liggande i de skiljaktiga berök-
ningsgrunderna, efter hvilka de af ena och andra
slaget utgå.
Regeringsformens 83 innehåller, att grundlagar-
na skola efter deras ordalydelse i hvarje serskildt
fall tillämpas; och 4 , som tilläzger Konungen
rätt att allena styra riket, utvisar tillika, ait denna
makt utöfrss på det sätt grundlacen föreskrifver. I
följd bäraf, och då beskattningslagstiftningen i all-
mänhet tillkommer Rikets Ständer allena, samt hvar
ken något grundlagens stadgande uttryckligen tilläg
ger Konusgen rättigheten att i specielia fall bevilj:
nedsättning eller förmedling i så beskaffad ordinarie
ränta, eler serskild författnieg kuonst uppgifvas
sm meddelar föreskrift huru sådan förmedling mi
sökas eller erhållas, lärer det ej få antegas, alt be
viljandet af en dylik förmedling eller nedsättning
logenligt tillkommer regeringsmakten. Häåraf torde
äfven anledningen vara visad, hvarföre icke någor
serskild 8 i Regeringsformen blifvit åberopad, så
som genom det åtalade beslutet öfserträdd. Angå
ende den ensvarighetslag åter, som bör viena till
ärpning, yttrar Just, ombudsmannen, efier att hafve
visat, att ansvarighetslagen icke specc Uuppteger
straff- eller ansvarsbestämmelser för äridosätts:ndet
af somliga grundlogarnas föreskrifter, roen att der-:
emot 406 I Regeringsformen innehåller det bestäm-
da stadgandet, att Konungens rädgifrare skola dö :;
mas efter allmän lag och den iida författning. i
som till bestämmånde af ansvaret blefva fastställd.
Genom denna sedermera år 1810 utkomna serskilte
författning eller ansvarighetsisg, lärer något grund-
lagsstadgande destomindre kunna anses upphäfdt el-
ler inskränkt, som sistnämnde lag icke tillxommit ij
den för grundlagens stiftande eller
stadgade ordning; och synes följaktligen i alla de!
fall då embetsförseelser biifvit af Konungens rådgif-
vare begångne, men serskildt ansvar derför i an-
svarighets. lagen icke är vordet utsatt, grunudiagens
bud, att Konungens rådgifvaro skola dömas efter
allmän lag, kunna vinna tillämpning. Det måtte ät
ven vara otvifvelaktigt, att allmänna lagens stadgan-
de i 1 Kep. 12 Rättegångsbalzen är tillämplist
till både domare och andra embets och tjenstemän,
då de begå embets- eller tjonsteförseelser, och det
torde icke kupna bestridas, att till embetsförseelse
bör räknas dot förhållande, att Stats råds- och Re-
gerings-ledamot tillstyrkt eller biträdt öfverträdelse
af någon föreskrift i gällande grundleg eler annan
laga stadga, ehuru förhållandet icke varit af den eg-
ma beskaffenlet, att det funnits nödigt utsätta ser
skildt ansvar derför i ansvarighets-lagen.
I öfverensstämmelse med dessa grunder, anser Ju-
stitie ombudsmannen sig böra yrka för ifrågavaran-
de förseelse den ansvarspåföjd, som Riks-rätten, med
tillämpning af 4 Kap. 12 Rättegångs balken pröf-
var rättvist till graden bestämme, simt hemställer
tillika, om icke de tilltalade ledamöter af Regerin
gen samt föredrsganden, måtte förklaras skyldige
att ersätta Kongl. Mej:t och Krozan skilnaden emei
lan det belopp hvartiil denna afrad kunnat, enligt
4744 års Kongl. Resolution framgent påräknas och
det ringare som numera, till följd af beslutade ned-
sättningen af afraden, kommer att utgå.
Svaranderna hafva i deras slutförklaring bufvud-
sakligen åberopat den första förklaringen; men hvad
angår Jast. ombudsmannens yrkande af ersättnings-
ansvar, anse de, att ersättningsskyldighet i mål af
denna beskaffenhet icke lagenligt kan ega rum,
samt invända, dels att det icke är gifvet, att Kro
pan genom det fattade beslutet kommit eller kom-
mer att vidkännas någon förlust, dels att, om en
sådan skulle ega rum, det icke lärer blifva möjligt
att densamma till beloppet bestämma. Kronan har
ej, alltsedan år 1804, erhållit i afrad af ifrågavaran-
de. kopparverk, mer än 40:delen och kögst 30:delen
af tillverkningen. Just. ombudsmannen har icke
bestridt, att Kongl. Maj:t egt att medgifva en ned-
sättning för viss tid. genom tid efter annan utfär
dade resolutioner. Hade detta skett, skulle, siga
da, Kronans inkomst af kopparverket biifsit mindre,
in hvad den genom det klandrade beslutet utgjort.
Det är äfven en möjlighet, att, i händelse den bevil
jade nedsättningen icke mellankommit, verket antin-
sen icke kunnat drifvas, utan mist nedläggas, eller
ock den årliga tillverkningen icke kunnat utgå till
ett belopp, som blef möjligt genom lindringen i
ifraden.
TERRARIET SETS SVA RET ETTA RET MR NEN