— Om än Riksrättens dom, såsom sannolik
är, i sinom tid kommer att lemna nya bevis p
odugligheten af denna institutions sammansätt
ning, hafva dock dess förhandlingar redan med
fört den oberäkneliga nyttan, att de ändtliiger
framtvingat en politisk tros- eller syndabekän
nelse af detta gamla kabinett, hvars första grund
sats var att rådgifvarns grundsatser i evighe
borde hållas hemliga för folket, och att mar
aldrig borde erfara något om dem annorlund:
än genom deras verkningar, på samma sätt son
man jär att känna åskan och koleran af dera:
härjningar. Dessa herrar, som skulle ansett snar
sagdt, för ett majestätsbrott om en rådgifvare af
gifvit sin politiska trosbekänneise före inträde
i kabinettet, de bekänna nu efteråt punkt fö
punkt sina synder och den orena tro, hvarifrår
de flutit, obekantskap med, om icke fiendtlighe
till, den grundlag, som velat ställa folkets rät
och bästa högre, än maktens oinskränkta begär
I hvarje punkt framlyser denna orena politi
ska tro, men sällan klarare än i den under
sjunde Riksrättsmålet, som finnes på annat ställe
i detta blad, afhandlade striden om Ständernas
beskattningsrätt, och Regeringens håg attslå den
under sig. Frågan är ganska enkel.
Ständerna hade vid 4834 års riksdag uppbäft
tolagen å ull. Regeringen fann för godt att å-
ter pålägga denna tolag i Norrköping. Regerin-
gen förhöjde således beskattningen å en artikel,
för hvilken Ständerna lindrat den, och dock är
det blott Ständerna som ega beskatta.
Denna åtgärd försvara de inför rätta ställde
rådgifvarne dermed, att 3 S i ansvarighetslagen
tillåter Regeringen bestämma sådane afgilter, som
utgå af inrättningar till enskildes nytta och be-
qvämlighet, såsom båk-, bro- och färjafgifter.
Hr Poppius låter till och med sitt onda humör
träffa åklagarn, för det han icke kan förstå en
så klar sak. Och klar är den verkligen.
Ar det nemligen icke klart, att om Regerin-
gen kan lägga tolag å ull för att gynna en viss
stad, så kan hon ock lägga tolag å hvarje annan
artikel, för hvarje annan stad, menighet, korpo-
ration eller individ, som eger hennes gunst,
Någon gräns finnes icke för en sådan beskatt-
ningsrätt, och om hon icke vill kalla afgiften
tolag, så kan hon kalla den en frivillig gålva,
t. ex. en p,frivillig gåfva, att i stadgad ordning
af dem, som läsa oppositionstidningarne, upp-
bäras, ptill enskild nyttaoch beqvämlighet för
redaktionerne af Svenska Biet eller Statstid-
ningen.
Hvad tanka skall man göra sig om rådgifvare
som så, af några uttryck i ansvarighetslagen,
skapa sig en anledning att eludera den vigtiga-
ste punkten i grundlagen? Nyssnämnde i