Ständer välsignas af millioner, för det de gynnat klädesfabrikanterne med importförbud. Vill man känna hemligheten af att landet, oaktadt de ökade skatterna, oaktadt den vacklande och otillförlitliga ekonomiska styrelsen, likväl icke helt och håflet nedtyrngts under dessas förenade börda? Förklaringsgrunden ligger til en del i hvad vi ofvan anfört, rörande det något friare handelssystemet; men den egentliga hemligheten ligger i något, som man kanhända icke nog gifvit akt på: under hela förra århundradet behöfde Sverige införa utländsk spannmål, hvilken i medeltal beräknades till en half million tunnor om året. Enligt de nämnda tabeilerna, var medelimporten mellan 4790 och 1808 årligen 3530,000 tunnor och emellan 1809 och 48418 hvarje år 383,000. Sedan år 4820 har likväl årsväxten i allmänhet varit så god, att då man sammanräknar det införda spanmålsquantum med det utförda, gör skillnaden endas! 27 tunnor. Hade den ekonomiska lagstiftningen icke varit hvad den är, hade således en vildsint bränvinsspekulation icke derigenom befordrats och 4838 års spanmäålbrist ieke tillkonstlats, skulle vi på dessa 20 år utfört mer säd än vi importerat. I allmänhet kan Sverge anses för närvarande hafva spanmål till sitt behof. År det regeringens vishet, eller är det en högre vishet, som framkallat de goda skördarna? Och utom dem, på hvad ståndpunkt befuane vi oss nu?