Ar 1810 var budgeten 3,434276 Rdr, hvil
ken forWor till år 4842, det första år, då de!
nya systemets välsignelserika verkaingar kunde
yttra sig. Medelkursen på Hamburg var förra
året 79 och år 1811, 112 sk., således per me
dium för båda åren 95 sk. Svenska staten be-
talade då i Hamb. Banke 1,630,032 Rdr. Sver
ge hade på den tiden 2,377,834 invånare. Der
utelöpande sedelstockens metalliska värde val
åren 1810 och 41841 i medeltal 44 115,500 Rdr
hvaraf således på hvarje invånare belopp sig un:
gefär 6 Rdr. Af dessa betalade han i skatt 3f
sk., allt Hamib. Bko, eller ungefär en nionde:
del af den penningeqvantitet han ägde. Ar
4840 var, med tillägg af de extra anslagen, för-
delta på fem år, budgeten 10,898,130 Rår eller
efter 128 sk. medelkurs 4,078,149 Rdr Hamb
Bko. Invånarnes antal var 3,132,000, hvilka
Töljaktligen betalte 4 Rdr 44 sk. hvardera. Nu
var likväl hela sedelstockens metalliska värde
sistnämnda år blott 43,155 000 Rdr, hvaraf på
hvarje invånare kom något öfver 4 Rdr. Han
betalte således till staten nära en tredjedel af
hela sitt penningeförråd. Här kommer man så-
dedes på sjelfva den lojala, breda och beqväma
vägen till alldeles samma punkt som på opposi-
tionens törnestig, eller att skatterna sedan det
lycksaliga året 48140 blifvit tredubblade i förhål-
dande till hvarje persons andel i penningetill-
gången. Men man kommer ej blott till detta
Tesultat, utan till ett oändeligen värre. Om nå-
gon har 9 Rdr, och man affordrar honom en,
så är detta redan kännbart nog. Har han åter
endast 6, och man affordrar honom två, så är
detta ännu vida kännbarare. I förra fallet från-
tog man honom blott en niondedel och han ha-
de ändå 8 Rdr i behåll, hvarmed han kunde
någorlunda hjelpa sig fram. I det sednare åter,
lemnar man honom endast fyra, hvarmed han
ingenting kan uträtta. Hvarje Svensk man ä-
ger således, efter systemsots eget medgifvande
och efier 30 år af dess existens, sedan han be-
alt sin skatt, för närvarande af det rörliga by-
tesmedlet blott hälften så mycket qvar till sin
och de sinas lifsbergning, som han ägde förr än
detta system kom att lyckliggöra Sverige!
(För att bemöta alla efter- och moträkningar,
erinra vi, att genvum persedelutskyldernas be-
räkning efter markegång i stället för det förut
fastställda kronovärdiet, budgetens belopp i verk-
ligzeten är efter år 4823 nära balfannan mil-
lion mindre, än hvad den synes i siffran, jem-
förd med tiden derförut, så att den år 4840
skulle, i fall samma beräkningssätt fortfarit, i
stället för de ofvannämnuda 40 898,1490 Rådr, en
dast varit 9442.834. Men vi hafva också icke
gått längre än till och med 4840, eller så långt
som tabellerna gå. Ville vi gå tillinnevarande
år och upptaga den nuvarande budgeten till det
verkliga belopp den utgör, när man dertill läg-
ger de extra anslagen, fördelta på fem år, då
den blir ungefär 11,800,000 Rdr, så är skilna-
den i alia fall icke serdeles stor; tager man vi-
dare i betraktande, att i följd af den misstagna
inkomstberäkningen skatterna ändå upptagas till
ett så oproportionerligt belopp mot utgifterna,
att inom ett par år kanske tredjedelen af sedel-
stocken ligger i Riksgäldskontoret, så blir den
ofvanstående målningen snarare för svag än för
stark. Det kan då lätt förklaras, huru skatt-
kammaren kan ligga uppfylld medan massan af
folket svälter. Det är ett finanssystem å la Me-
hemed Ali.)
De ifrågavarande tabellerna lemna för öfrigt
åtskilliga kuriösa upplysningar, visst icke nya,
men dock anmärkningsvärda genom den hand,
hvarifrån de komma. En af Sveriges hufvud.
näringar: jerntillverkningen, uppgifves hafva sti-
git, så att då exporten år 1821 var 341,000
skepp., hade den år 4840 ökats till 525,000
Man kan således antaga, att den för närvarande
är åtminstone 350 procent högre än för 40 år
sedan. Men år 4804 var medelpriset på et!
skeppund stångjern i Hamb. Bko Rådr 9: 49:
under de aldra svåraste åren, t. ex. 1808 och
1809 var det i medeltal hbkväl 3 Rdr 42 sk.
Med det nya systemet sjönk det, märkvärdigt
nog, ända ned till 3: 18 och har ännu år 1840 icke
förmått höja sig till mer än 6 Rdr 17 sk. Svenska
jernverksägare erhålla således nu icke större brut-
toinkomst, än för 40 år sedan; men när man af-
-drager en större tillverkningskostnad, är deras
inkomst naturligtvis betydligt mindre än förr.
Hafva deras utskylder minskats? Må de sjelfve
svara derpå.
Hvem har icke hört ända till ledsnad upprepas
nödvändigheten af skydd för våra inhemska fa-
briker, huru de skulle gå under, i fall prohibi-
tivsystemets tvångströja i det minsta lossades, och
hvem vet icke huru de lojala par exellence —
med ytterst få undantag — instämt i detta rop
och med synnerlig huldhet omfattat alla skrå-
frågor, alla små korporationsintressen, som man
kunde begagna att göra en diversion, för att
dermed möjligtvis bryta de stora nationella in-
tressenas makt och nedtysta deras fordran?
r 4823, då oppositionen på riksdagen var mäk-
tigare än hon någonsin dittills varit, förmådde
hen ändtligen, Regeringen till trots, genomdrifva
ett litet liberalare handelssystem, medelst tillå-
telse till införsel af en del förut förbudna ar-
tiklar. Följden häraf blef, att, oaktadt högt steg-
rade kostnader cch lönevilkor för embetsmän-
nen, tulluppbördens nettobelopp, som år 1822
endast var 4,054,375 Rdr, sedan denna tid va-
rit i beständig tillväxt och under de sista fyra
eller fem åren i medeltal utgjort mer än 3 mil-
lioner; men har tillika å en annan sida visat
ett fenomen, som är än märkvärdigare. Icke
nog att exnorten, som 4823 var 12,018 000, se-