Ar 1810 var budgeten 3,434276 Rdr, hvil ken forWor till år 4842, det första år, då de! nya systemets välsignelserika verkaingar kunde yttra sig. Medelkursen på Hamburg var förra året 79 och år 1811, 112 sk., således per me dium för båda åren 95 sk. Svenska staten betalade då i Hamb. Banke 1,630,032 Rdr. Sver ge hade på den tiden 2,377,834 invånare. Der utelöpande sedelstockens metalliska värde val åren 1810 och 41841 i medeltal 44 115,500 Rdr hvaraf således på hvarje invånare belopp sig un: gefär 6 Rdr. Af dessa betalade han i skatt 3f sk., allt Hamib. Bko, eller ungefär en nionde: del af den penningeqvantitet han ägde. Ar 4840 var, med tillägg af de extra anslagen, fördelta på fem år, budgeten 10,898,130 Rår eller efter 128 sk. medelkurs 4,078,149 Rdr Hamb Bko. Invånarnes antal var 3,132,000, hvilka Töljaktligen betalte 4 Rdr 44 sk. hvardera. Nu var likväl hela sedelstockens metalliska värde sistnämnda år blott 43,155 000 Rdr, hvaraf på hvarje invånare kom något öfver 4 Rdr. Han betalte således till staten nära en tredjedel af hela sitt penningeförråd. Här kommer man sådedes på sjelfva den lojala, breda och beqväma vägen till alldeles samma punkt som på oppositionens törnestig, eller att skatterna sedan det lycksaliga året 48140 blifvit tredubblade i förhåldande till hvarje persons andel i penningetillgången. Men man kommer ej blott till detta Tesultat, utan till ett oändeligen värre. Om någon har 9 Rdr, och man affordrar honom en, så är detta redan kännbart nog. Har han åter endast 6, och man affordrar honom två, så är detta ännu vida kännbarare. I förra fallet fråntog man honom blott en niondedel och han hade ändå 8 Rdr i behåll, hvarmed han kunde någorlunda hjelpa sig fram. I det sednare åter, lemnar man honom endast fyra, hvarmed han ingenting kan uträtta. Hvarje Svensk man äger således, efter systemsots eget medgifvande och efier 30 år af dess existens, sedan han bealt sin skatt, för närvarande af det rörliga bytesmedlet blott hälften så mycket qvar till sin och de sinas lifsbergning, som han ägde förr än detta system kom att lyckliggöra Sverige! (För att bemöta alla efteroch moträkningar, erinra vi, att genvum persedelutskyldernas beräkning efter markegång i stället för det förut fastställda kronovärdiet, budgetens belopp i verkligzeten är efter år 4823 nära balfannan million mindre, än hvad den synes i siffran, jemförd med tiden derförut, så att den år 4840 skulle, i fall samma beräkningssätt fortfarit, i stället för de ofvannämnuda 40 898,1490 Rådr, en dast varit 9442.834. Men vi hafva också icke gått längre än till och med 4840, eller så långt som tabellerna gå. Ville vi gå tillinnevarande år och upptaga den nuvarande budgeten till det verkliga belopp den utgör, när man dertill lägger de extra anslagen, fördelta på fem år, då den blir ungefär 11,800,000 Rdr, så är skilnaden i alia fall icke serdeles stor; tager man vidare i betraktande, att i följd af den misstagna inkomstberäkningen skatterna ändå upptagas till ett så oproportionerligt belopp mot utgifterna, att inom ett par år kanske tredjedelen af sedelstocken ligger i Riksgäldskontoret, så blir den ofvanstående målningen snarare för svag än för stark. Det kan då lätt förklaras, huru skattkammaren kan ligga uppfylld medan massan af folket svälter. Det är ett finanssystem å la Mehemed Ali.) De ifrågavarande tabellerna lemna för öfrigt åtskilliga kuriösa upplysningar, visst icke nya, men dock anmärkningsvärda genom den hand, hvarifrån de komma. En af Sveriges hufvud. näringar: jerntillverkningen, uppgifves hafva stigit, så att då exporten år 1821 var 341,000 skepp., hade den år 4840 ökats till 525,000 Man kan således antaga, att den för närvarande är åtminstone 350 procent högre än för 40 år sedan. Men år 4804 var medelpriset på et! skeppund stångjern i Hamb. Bko Rådr 9: 49: under de aldra svåraste åren, t. ex. 1808 och 1809 var det i medeltal hbkväl 3 Rdr 42 sk. Med det nya systemet sjönk det, märkvärdigt nog, ända ned till 3: 18 och har ännu år 1840 icke förmått höja sig till mer än 6 Rdr 17 sk. Svenska jernverksägare erhålla således nu icke större bruttoinkomst, än för 40 år sedan; men när man af-drager en större tillverkningskostnad, är deras inkomst naturligtvis betydligt mindre än förr. Hafva deras utskylder minskats? Må de sjelfve svara derpå. Hvem har icke hört ända till ledsnad upprepas nödvändigheten af skydd för våra inhemska fabriker, huru de skulle gå under, i fall prohibitivsystemets tvångströja i det minsta lossades, och hvem vet icke huru de lojala par exellence — med ytterst få undantag — instämt i detta rop och med synnerlig huldhet omfattat alla skråfrågor, alla små korporationsintressen, som man kunde begagna att göra en diversion, för att dermed möjligtvis bryta de stora nationella intressenas makt och nedtysta deras fordran? r 4823, då oppositionen på riksdagen var mäktigare än hon någonsin dittills varit, förmådde hen ändtligen, Regeringen till trots, genomdrifva ett litet liberalare handelssystem, medelst tillåtelse till införsel af en del förut förbudna artiklar. Följden häraf blef, att, oaktadt högt stegrade kostnader cch lönevilkor för embetsmännen, tulluppbördens nettobelopp, som år 1822 endast var 4,054,375 Rdr, sedan denna tid varit i beständig tillväxt och under de sista fyra eller fem åren i medeltal utgjort mer än 3 millioner; men har tillika å en annan sida visat ett fenomen, som är än märkvärdigare. Icke nog att exnorten, som 4823 var 12,018 000, se