hemma. Han vände sig då till nirmaste marknad,:! der han trodde hvete finnas i beredskap. Men lyckades det honom väl, att i de främmande hamnerna på fasta landet genast erhålla den qvantitet haa beböfde? Nej; ty ingen utländsk kspitalist köpte åvete och höll den mnagrsinerad, under den ovissa beräkningen på en dylik reqvisition; han :il!e icke riskera, att lägga sitt kapital adisponibelt i spanmål för en möjlig efterfrågan från Engiand kanhända efter 3 eller 4 års förlopp, ty under så lång tid måste hans kapital licga dödt och ofruktbart. Den Euoge!ske köpmannen vända sig dit, der han förmodare sig kunna få den spanmål han behöfde, nemligen till en af de stora hamnarna, på fasta landet; men för äsonblicket kunde han sällan der finaa hvad han säkte, ty förråderna voro merendels icke större, in som erfordrados för korsumtionen på stället. Vanligen vexie säden på nigot afstånd från dessa hamnar, och som dena är en vara, som tager mycket rum att transportera, så fordrades anseniig tid att bringa den nedtill exportstillet. Kopmannen hade brådtom, och fruktade att andra spekulenter från andra håll kunde komma bonom i förväg, och att derföre inom kort tid så stora spanmål-qvantiteter kunde rusa in på den inhemsks marknaden, att priserna derigenom betydligt sänktes. Fäljden hära? var, att han nödvändiet måste betala varan dyrare, stegridos i enas hamnar; åste berala ut länningen m : snpanomå!, är man skul!e göra, ov vara någorhinda retalmessig, å kostade man onädistvis bort mycket penningar. ul statsinkomst na bafra sodt deraf, vi nu beständigt äro utseta för firluster på vår sor ges vi betala högre rå oninente: angn måste taca de fartyg, som finnar I oc istan hvad som bo.äres i frakt, och naturlictvis imonrteras således snanmålen för det mesta med utländska fartyg. Derföre lida våra skeppsrederier. Under en revelmessig handel. deremot ie Brittiska fartya så ut med laddningar af maur-varor, och återvända med lIaddninzar af spanmål, till vinst för den Brittiska redaren, älle för den utländs Jag kommer nu till sättet att batsla den importerade spanmiten. Vi kunra icke skicka ut våra varor till inIske konsumenter, så vida vi iexe vilia mottaga i hetalning hvad de hafva att sifsa i stället. Om vi icka taga deras spanmål, utan måhända en gång under loppet af 4 å 5 år, så Lunna vi icke med våra fabrikater betata span målen, då vi beböfva den. Vi måste derföre skicka ut våra ädla metaller i betalning. Vi måste taga dom från banken, och nu kommer oreda i rörelsekaoitelet. Detta måste inskränkas, och nöd, bankrutter och rabbad kredit följa. Finnes det väl någon. som kan föreställa sig, att possessionaterne och arrendatorerne icke iida i dessa allmänna konvulsiviska skakningar, hvilka oroa ala familier, och bringa oreda inom hela äganderättens gebit? Jag våzsar säga, att om jar: ie och de. som äro sysselsatta mad återbruk, tänka te längre än för drgen I hvad som rörer deras fördelar, så böra de föredrara ett system, som hefriar dem från desca beständigt återkommande skakningar och utredit-rubbningar äfven om det tenderade till — hvad jag icke tror det skulle göre — en uppoffring för någon tid af deras årliga inkomst. — Dessa äro olägenhe terna af den vexlande tariffen, endast med afseende på våra inre förhållanden och de personers intresse, som sysselsätta sig med handeln. Men oberäknadt detta, så rörer den föreslagna lagen vårs förhållanden med nästan alla främmande länder. Då vi föreslå dem handelstraktater. så möta de oss alltid med förebråelser för vår tariff. Man säger 083: VVi kunna icke gå in på att emottaga edra fabrika ter, emedan J icke viljen i utbyte emottaga de pro dukter, med hvilka ersamt vi kunna betala dessa fabrikatern. Och sålunda utestängas vi efterhand genom repressalier i tariffväg från mårga marknader, till hvilka vi annars skulle hafva fri tillgång. och det med ständigt ökad afsättning. Det är på detta sätt, som vår rmanufaktar-industri krymper tillhopa ock göres vanmäktig. — Sådane äro olägenheterna af en vexlandsa tariff, och jag har icke hört nägra motbevis alls framläczas af någon enda bland dem, som ytirat sig under denna debatt. Man såger oss visserligen att denna fråga måste betraktas icke blot: under sin kommercie!la, utan äfven under sin politiska synpunkt, och man har repeterat för Oss, att detta stora rika bör vara oberoende af utlänningen för brödföda; men hvilken barnslig fära är icke denna! Oberoende af främmande nationer för föda! — en nation, som har flera millioner menniskor, hvilka lefva af den utrikes handeln, kalla sig oberoende af fråmmande nationer för medlen, att skaffe sitt folk föda! Mine Herrar! de, som bero af handeln med utlänningen för de penningar hvarmed de köpa sitt bröd, äro i verkligheten lit: mycket beroende af främmande nationer för födan som om säden. hvaraf deras bröd bakas, vuxit i utländsk jord. En menniska kan dö af hunger mid! bland äfverflädet, om han icke har något att köpa bröd för. Våra åkerfält kunna vagga de rikaste skördar. och den svältande fabriksarhetarens ansigte ändock biekna af tärande hunger. Det fanns en period, då den yttersta nöd herskade i Irland — då folket dog af svält, under det skepp. lastade med hve:e, afgingo från hamnarne till merknaden i Enz land: folket hade inga medel att köpa sig bröd. och månsa dogo hungersdöden. under det spanmil ut skeppsdes från Jandet. Jag påstår att det är et fullkomligt misstag, att säga att ett land, der er psamiisbande Avenladas heteala f Zz