hemma. Han vände sig då till nirmaste marknad,:!
der han trodde hvete finnas i beredskap. Men
lyckades det honom väl, att i de främmande ham-
nerna på fasta landet genast erhålla den qvantitet
haa beböfde? Nej; ty ingen utländsk kspitalist köp-
te åvete och höll den mnagrsinerad, under den o-
vissa beräkningen på en dylik reqvisition; han :il!e
icke riskera, att lägga sitt kapital adisponibelt i
spanmål för en möjlig efterfrågan från Engiand
kanhända efter 3 eller 4 års förlopp, ty under så
lång tid måste hans kapital licga dödt och ofrukt-
bart. Den Euoge!ske köpmannen vända sig dit, der
han förmodare sig kunna få den spanmål han behöfde,
nemligen till en af de stora hamnarna, på fasta lan-
det; men för äsonblicket kunde han sällan der fin-
aa hvad han säkte, ty förråderna voro merendels
icke större, in som erfordrados för korsumtionen
på stället. Vanligen vexie säden på nigot afstånd
från dessa hamnar, och som dena är en vara, som
tager mycket rum att transportera, så fordrades an-
seniig tid att bringa den nedtill exportstillet. Kop-
mannen hade brådtom, och fruktade att andra spe-
kulenter från andra håll kunde komma bonom i
förväg, och att derföre inom kort tid så stora span-
mål-qvantiteter kunde rusa in på den inhemsks
marknaden, att priserna derigenom betydligt sänktes.
Fäljden hära? var, att han nödvändiet måste betala
varan dyrare, stegridos i
enas hamnar; åste berala ut
länningen m : snpanomå!, är man
skul!e göra, ov vara någorhinda retalmes-
sig, å kostade man onädistvis bort mycket pennin-
gar. ul
statsinkomst
na bafra sodt deraf,
vi nu beständigt äro utseta för firluster på vår
sor
ges vi betala högre
rå oninente:
angn måste taca de fartyg, som finnar I
oc istan hvad som bo.äres i frakt, och na-
turlictvis imonrteras således snanmålen för det me-
sta med utländska fartyg. Derföre lida våra skepps-
rederier. Under en revelmessig handel. deremot
ie Brittiska fartya så ut med laddningar af ma-
ur-varor, och återvända med lIaddninzar af
spanmål, till vinst för den Brittiska redaren, älle
för den utländs Jag kommer nu till sättet att
batsla den importerade spanmiten. Vi kunra icke
skicka ut våra varor till inIske konsumenter, så
vida vi iexe vilia mottaga i hetalning hvad de hafva
att sifsa i stället. Om vi icka taga deras spanmål,
utan måhända en gång under loppet af 4 å 5 år,
så Lunna vi icke med våra fabrikater betata span
målen, då vi beböfva den. Vi måste derföre skicka
ut våra ädla metaller i betalning. Vi måste taga
dom från banken, och nu kommer oreda i rörelse-
kaoitelet. Detta måste inskränkas, och nöd, bank-
rutter och rabbad kredit följa. Finnes det väl nå-
gon. som kan föreställa sig, att possessionaterne och
arrendatorerne icke iida i dessa allmänna konvulsi-
viska skakningar, hvilka oroa ala familier, och
bringa oreda inom hela äganderättens gebit? Jag
våzsar säga, att om jar: ie och de. som äro sys-
selsatta mad återbruk, tänka te längre än för dr-
gen I hvad som rörer deras fördelar, så böra de fö-
redrara ett system, som hefriar dem från desca be-
ständigt återkommande skakningar och utredit-rubb-
ningar äfven om det tenderade till — hvad jag icke
tror det skulle göre — en uppoffring för någon tid
af deras årliga inkomst. — Dessa äro olägenhe
terna af den vexlande tariffen, endast med afseen-
de på våra inre förhållanden och de personers in-
tresse, som sysselsätta sig med handeln. Men obe-
räknadt detta, så rörer den föreslagna lagen vårs
förhållanden med nästan alla främmande länder. Då
vi föreslå dem handelstraktater. så möta de oss all-
tid med förebråelser för vår tariff. Man säger 083:
VVi kunna icke gå in på att emottaga edra fabrika
ter, emedan J icke viljen i utbyte emottaga de pro
dukter, med hvilka ersamt vi kunna betala dessa
fabrikatern. Och sålunda utestängas vi efterhand
genom repressalier i tariffväg från mårga markna-
der, till hvilka vi annars skulle hafva fri tillgång.
och det med ständigt ökad afsättning. Det är på
detta sätt, som vår rmanufaktar-industri krymper till-
hopa ock göres vanmäktig. — Sådane äro olägen-
heterna af en vexlandsa tariff, och jag har icke hört
nägra motbevis alls framläczas af någon enda bland
dem, som ytirat sig under denna debatt. Man så-
ger oss visserligen att denna fråga måste betraktas
icke blot: under sin kommercie!la, utan äfven under
sin politiska synpunkt, och man har repeterat för
Oss, att detta stora rika bör vara oberoende af ut-
länningen för brödföda; men hvilken barnslig fära
är icke denna! Oberoende af främmande nationer
för föda! — en nation, som har flera millioner
menniskor, hvilka lefva af den utrikes handeln, kalla
sig oberoende af fråmmande nationer för medlen,
att skaffe sitt folk föda! Mine Herrar! de, som
bero af handeln med utlänningen för de penningar
hvarmed de köpa sitt bröd, äro i verkligheten lit:
mycket beroende af främmande nationer för födan
som om säden. hvaraf deras bröd bakas, vuxit i ut-
ländsk jord. En menniska kan dö af hunger mid!
bland äfverflädet, om han icke har något att kö-
pa bröd för. Våra åkerfält kunna vagga de rikaste
skördar. och den svältande fabriksarhetarens ansigte
ändock biekna af tärande hunger. Det fanns en pe-
riod, då den yttersta nöd herskade i Irland — då
folket dog af svält, under det skepp. lastade med
hve:e, afgingo från hamnarne till merknaden i Enz
land: folket hade inga medel att köpa sig bröd. och
månsa dogo hungersdöden. under det spanmil ut
skeppsdes från Jandet. Jag påstår att det är et
fullkomligt misstag, att säga att ett land, der er
psamiisbande
Avenladas
heteala
f
Zz