vinna sig en än större förtjenst, ty de ensamt hafva kullslagit ett oöfverklagadt domstolsbeslut samt en tullförvaltares i sjöoch stapelstad, en f, d; rådmans, 2:ne-handlandes och en edsvuren rådhus-vaktmästares omdöme, eller, med andra ord, officielt förklarat, att ingen af dessa autoriteter och personer besitta förmågan att, med eller utan förstoringsglas eller upprispning — råkna rätt till öfver 80. Imedlertid är ännu icke, i anseende till en mellankommen prelimiaär-fråga, som nu beror på Högsta Domstolens pröfning, hufvudsaken i första domstolen pröfvad, och det bör således blifva intressant, att slutligen få erfara, buruvida i de högre instantierna föreskriften i 41 af underrättelserna till Tulltaxan, att vid uppkommande tvist om en varas tullberhet eller rätta qvalitet och benämsinga, Tullstyrelsen må äga att afgöra saken, skall sålunda tydas, att den tillika afser en sak, som blott antingen borde gå vanliga vägen och första graden af quatuor species eller ock för alltid bannlysas från våra tullbestämmelser; ty det lider intet tvifvel, det ju icke ett sådant trasslande med bomullstrådar, som vi nu beskrifvit, vid verkställigheten i stort både är omöjligt för de trafikerande och kontrollerande, och tillika mera egnar sig att väcka åtlöje är aktning för lagarne. Vi föreställa oss nemligen den händelsen såsom tänkbar, att, vid import på loflig väg, reqvirenten och afsändaren räkna så som Tullstyrelsen denna gången, men tullförvaltaren i lossningsorten ej klarare och bättre, än domstolen och de fyra besigtningsmännen, alla beväpnade med optiska glas — och — importören är fälld såsom missgerningsman. På det ingen må förledas tro, att berättelsen, vi nu framställt, är någon dikt, få vi upplysa, att händelsen, sådan vi beskrifvit den, står att läsa uti acta publica för året — 41841. RESAS