vinna sig en än större förtjenst, ty de ensamt
hafva kullslagit ett oöfverklagadt domstolsbeslut
samt en tullförvaltares i sjö- och stapelstad, en
f, d; rådmans, 2:ne-handlandes och en edsvuren
rådhus-vaktmästares omdöme, eller, med andra
ord, officielt förklarat, att ingen af dessa auto-
riteter och personer besitta förmågan att, med
eller utan förstoringsglas eller upprispning —
råkna rätt till öfver 80. Imedlertid är ännu
icke, i anseende till en mellankommen prelimi-
aär-fråga, som nu beror på Högsta Domstolens
pröfning, hufvudsaken i första domstolen pröf-
vad, och det bör således blifva intressant, att
slutligen få erfara, buruvida i de högre instan-
tierna föreskriften i 41 af underrättelserna till
Tulltaxan, att vid uppkommande tvist om en
varas tullberhet eller rätta qvalitet och benäm-
singa, Tullstyrelsen må äga att afgöra saken,
skall sålunda tydas, att den tillika afser en sak,
som blott antingen borde gå vanliga vägen och
första graden af quatuor species eller ock för
alltid bannlysas från våra tullbestämmelser; ty
det lider intet tvifvel, det ju icke ett sådant
trasslande med bomullstrådar, som vi nu be-
skrifvit, vid verkställigheten i stort både är o-
möjligt för de trafikerande och kontrollerande,
och tillika mera egnar sig att väcka åtlöje är
aktning för lagarne. Vi föreställa oss nemligen
den händelsen såsom tänkbar, att, vid import på
loflig väg, reqvirenten och afsändaren räkna så
som Tullstyrelsen denna gången, men tullförval-
taren i lossningsorten ej klarare och bättre, än
domstolen och de fyra besigtningsmännen, alla
beväpnade med optiska glas — och — impor-
tören är fälld såsom missgerningsman.
På det ingen må förledas tro, att berättelsen,
vi nu framställt, är någon dikt, få vi upplysa,
att händelsen, sådan vi beskrifvit den, står att
läsa uti acta publica för året — 41841.
RESAS