väl tiden hemta allt sitt mod under så mycken
bister fiendskap emot dess arbete, om ej ifrån
det himmelska väsende, som meddelar en känsla
al Såkerhet, af Odödlighet, Ounderkuflighet, O-
emotståndlighet åt allt, hvari det sjelf inflyter?
Och öppet bekänna vi vår öfvertygelse, att lika-
som Christus och Skriften stå på vår sida, så
tillhöra också alla bättre menniskor tidehvarfvet:
alla varmt och kraftigt sinnade, alla, som upp-
riktigt söka ljus och sanning, äro delegare af
våra tankar. Ledet på denna sida är således
omätligt stort och omätligt starkt, så fort det
blott hbinner förstå sig sjelf och vill uttala
sig. Vi hafva egentligen inga andra fiender,
än dem, som äro fiender emot sina egna sam-
veten; eller dem, som af missförstånd ännu
hvarken rätt veta hvad tiden vill, elser hvad de
sjelfva önska. För att komma till en af de äd-
laste bland våra skriftställare, Fredrika Bremer,
hvars brochyr utgör närmaste anledningen till
denna uppsats, så hafva vi i det föregående sett,
huru litet hon i sjelfva verket lyfter sin hand
emot tiden, hon må sjelf ännu tänka härom hvad
hon behagar. Vi skola i det efterföljande var-
seblifva det ännu mera. Hennes genius, full af
godhet, har troligen känt sig förskräckt genom
rop, hvilka sökte sig en väg till hennes öra. Vi
kunna naturligtvis icke bestämdt säga, huru hes-
nes lilla bok uppkommit. Att de obskuranter,
som bland oss arbeta för andlig träldom, behöf-
de ett siöd, var gifvet. Då de sågo sig ur stånd
att vinna något genom lagens biträde, skulle de
begripligen kasta sig på den planen, att genom
skriftställeri tillkämpa sig seger. Detta är också
den rätta banan, ty diskussionens fält bör stå
öppet för alla; det bör alls icke stängas för träl-
domens män, mer än för andre. Sanningen har
alltid vunnit på, att dess mots!åndare fått uttala
sig; ju friare, ju bättre; och desto förr har man
kommit till grund med dem. Men det är möj-
ligt, att de funnit sina egna peunor svaga; att
de känt sig i behof af ett handtag. De borde
vända sig till någon, som hade en röst och, om
möjligt, en älskad röst i naiionen. Vi föreställa
oss imedlertid alldeles icke, att Mamsell Bremers
lilla arbete uppkommit till följe af ett direkt
vidtalande, eller så, som man uppgör en affär.
Långt derifrån ; saken skulle då hafva strandat
emot hennes finkänsla, och misslyckats. Men litt
kunde någon påminna heane om, det hon redan
visste, att hon endast behöfde skrifva, för att,
på grund af sina föregående skrifters kredit,
kunna äfven i detta, fastän kinkigare fack, hel-
sas såsom en auktoritet; och ännu lättare kunde
någon tillägga, att hon väl en gång också borde
låna sin hand till Guds Rikes u!bredande, ja till
dess försvarande på jorden. Så förmoda vi, att
dessa morgonväckter uppstått, och ett ädlare fö-
retag kunde en ädel menniska icke se sig upp-
manad till, äfven om de misstagit sig om sina
uttryckssätt. De hafva genom en besynnerlighet
kommit att fatta sina egna fienders svärd för att
hugga in på sina rätta vänner. De fela i rikt-
ningen af hvad de säga, men icke i allt hvad de
säga. Det är, som om författarinnan, litet för
bittida uppstigen på morgonen och ännu ej rätt
van vid kammarens föremål, råkat se solen isin
spegel, i stället för genom fönstret, och således,
lå hon ganska riktigt beskrifvit hvad hon har
ör ögonen, blott gjort orätt deri, att hon tagit
solen i motsatt direktion, och vändt ryggen åt
len rätta. Den stora afsigten i Morgonväckter-
a är utan tvifvel, att vara ett arbete för Guds
Rikes utbredande och försvarande. Denna af-
igt är ock i sin mån vunnen, blott vi, såsom
dittills, få närmare bestämma hennes uttryck ef-
er hvad bon sjelf i sin afsigt på det hela utan
vifvel menat med dem, det vill i åtskilliga
all säga: i motsats till hvad orden uttala.
— (Forts. följer.)
visa, det frågan kan blifva om att söka utrota
något annat, hvilket nu, likasom så ofta for-
dom, i Christendomens namn och maskeradt i
dess drägt, vill hålla oss i andelig träldom,
gå emellan oss och Gud, och dymedelst hindra
oss ifrån att hemta den gudomliga sanningen
ur första hand, ur den egentliga källan.