ÄR DET TID ATT SNART BÖRJA TÄNKA PÅ KEPRESENTATIONS-FRÅGAN? Saken til att tänka pål sade jag högt för mig sjeif och sköt konstitutions-utskottets representationsförslag litet längre in pårbordet. Och det tycker du? inföll min bror, som obemärkt återkoramit från sin morgonjagt och stått en stund bakom mig. Det tycker dul — han stötte härvid bössan med häftighet i olfvet och ställde den ifrån sig — är du en rnkle, du, elier har du glömt vår ätts gamla härskri: !oujours en avant? I spetsen miste man gå, om man vill uträtta någonting stort, men icke släpa sig i spåren af kammarlärde, som sätta erfarenheten och förfädrens visdom på spel, för att jaga efter toma teorier., Jag finnero, svarade jag, att du föjt riksdagsförhandlingarne mera noggrannt, än om du sjelf bivistat riksdagen; åtminstone har du iohemtat den konservativa jargonen rätt lyckligt. Jag, som hörde den på nära håll, och märkte huru den bildade sig och underhölls, har likväl icke kunnat förmås att derefter rätta min trosbekännelse. Men just derföre att jag ganska väl erinrat mig det der gamla vapenmottot som du åberopade, och dermed jemför hvad jag sett omkring mig, har jag blifvit öfvertygad att det är en represenialionsreform, som miste gå i spetsen för alla andra förbättringar, ja för konservatismen sjelf, såvida meningen äfven är att kesservera landets sjelfständighet. Jag har funnit att ingenting går, numera, men väl att allt skall gå tillbaka, om representationsförslaget icke först går igenom, och återväcker lifvet. Det är nu den enda räddningsplanka som återstår oss; tiden är redan för knapp att se oss om efter nigon bättre. Etler har du ej hört, att vår farlige granne nyligen tyckt sig kunna indraga tre fjerdedelar af sin fordna diplomatiska representation, derföre att han finner sina intressen lika väl och bättre bevakade ändå, och utan uppseende, hvilket han alltid är angelägen att undvika? Uuader tiden ligger vårt gamla lejon, nedslaget och resigneradt, framför slungormens gap. Han betraktar sitt väl förberedda byte med oafvända blickar, men stilla ännu och orörlig. Lå! likväl dei mer och mer svartnande molnet öfver England bryta löst en gång: låt en ny stora. fatta Frankrike, och han skall vakna till nyti lif, likt alla amfibier när det är åska i luften. Medan Europas ögon då bländas af blixtrarne i vester, skall han göra sitt språng och gripa sitt rof, innan någon hunnit sansa sig för att hindra honom. Under allmänt oväder gjorde han alltid sin bästa fångst. Vi kunde likväl förekomma henom, men endast om vi förut kände oss vara ett folk, tillräckligt olikt hans eget i samhällsbelägenbet, för att icke lefvande vilja dela den, och genom egen omtanka och verksamhet tillräckligt rustadt, för att kurna göra denna allmänna vilja gällande. Afven. du är alltså spökrädd ? Det är då följden af din riksdagskurs ihop med de missnöjda! Du kunde ha stadnat här hemma på ditt gods, likasom jag blef qvar hes miga Utan tvifvel; men om det skulle ha skett fer att undvika de missnöjda? hear skulle jag då ha stadnat? säg mig det! — I ett visst minister hotel kanhända? Men hvar anrars? Månne i vårt grannskap här hemma? Inom kretsen af vårt stånd? Inom något stånd? .... Låt oss mönstra; du sjelf, för att börja med, är du nöjd ? Nå ja; till en del kan du ha rätt. Jag kar visst icke gilla att vi sisom ädlingar betyda så litet i det offentliga, så snart vi önska att tillika vara sjelfständiga, som det anstår en adelsman. Det är också derföre, som jag dragit mig alldeles ifrån riksdagarne. Man är något nu mera endast genom sin personlighet, i fall man vill beqväma sig att göra den gällande såsom det brukas; men genom sitt stånd och dess förmånsrätt betyder man icke stort, och detta är illa Du går mig bastigare till mötes, än jag kunde förmoda. Om ståndet ej betyder mera än personligheten, så innefattar ju KonstitutionsUtskottets personlighetstheori blott ett godkännande såsom grundsats af hvad som redan trädt i dagen såsom allmänt faktum, och den hvilar siledes lika mycket på faktisk — d. v. s. för våra efterkommande historisk — grund, som på filosofisk. Fastare kan ett lagförslag icke hvila, än när det utgör en förening emellan spekulationen och verkligheten. Det visar sig då såsom det naturliga medlet, att förskaffa laglig och ordnad form åt hvad som redan förefinnes, ehuru ännu olagligt och oordnadt; det blir då det skapande ordet, som ger skick åt det kaotiska, osammanhängande, sjelfstärdiga. Den princip, som här är i fråga, utgör dessutom en särskild tillämpning af allt ärligt rättsförhållandes första, ehuru först af kristendomen öppet uttalade vilkor: individens rätt såsom menniska och icke blott såsom kastförvandt eller skråledamot; den måste derföre göra sig gällande, förr eller sednare, i mån som tillfälliga ellersammantvingade korporationer blifvit öfverflödiga till den individuella rättens skydd och sjunka tillbaka för att lemna rum åt släg(ets gemensamma rätt — summan af individerMEETINGS A NE tet 7 dan or 14 2 Ar oo VA I