ÄR DET TID ATT SNART BÖRJA TÄNKA
PÅ KEPRESENTATIONS-FRÅGAN?
Saken til att tänka pål sade jag högt för
mig sjeif och sköt konstitutions-utskottets repre-
sentationsförslag litet längre in pårbordet.
Och det tycker du? inföll min bror, som
obemärkt återkoramit från sin morgonjagt och
stått en stund bakom mig. Det tycker dul
— han stötte härvid bössan med häftighet i
olfvet och ställde den ifrån sig — är du en
rnkle, du, elier har du glömt vår ätts gamla
härskri: !oujours en avant? I spetsen miste
man gå, om man vill uträtta någonting stort,
men icke släpa sig i spåren af kammarlärde, som
sätta erfarenheten och förfädrens visdom på spel,
för att jaga efter toma teorier.,
Jag finnero, svarade jag, att du föjt riks-
dagsförhandlingarne mera noggrannt, än om du
sjelf bivistat riksdagen; åtminstone har du io-
hemtat den konservativa jargonen rätt lyckligt.
Jag, som hörde den på nära håll, och märkte
huru den bildade sig och underhölls, har likväl
icke kunnat förmås att derefter rätta min tros-
bekännelse. Men just derföre att jag ganska väl
erinrat mig det der gamla vapenmottot som du
åberopade, och dermed jemför hvad jag sett om-
kring mig, har jag blifvit öfvertygad att det är
en represenialionsreform, som miste gå i spet-
sen för alla andra förbättringar, ja för konser-
vatismen sjelf, såvida meningen äfven är att kes-
servera landets sjelfständighet. Jag har funnit
att ingenting går, numera, men väl att allt skall
gå tillbaka, om representationsförslaget icke först
går igenom, och återväcker lifvet. Det är nu
den enda räddningsplanka som återstår oss; ti-
den är redan för knapp att se oss om efter ni-
gon bättre. Etler har du ej hört, att vår farlige
granne nyligen tyckt sig kunna indraga tre fjer-
dedelar af sin fordna diplomatiska representa-
tion, derföre att han finner sina intressen lika
väl och bättre bevakade ändå, och utan uppse-
ende, hvilket han alltid är angelägen att und-
vika? Uuader tiden ligger vårt gamla lejon, ned-
slaget och resigneradt, framför slungormens gap.
Han betraktar sitt väl förberedda byte med oaf-
vända blickar, men stilla ännu och orörlig. Lå!
likväl dei mer och mer svartnande molnet öfver
England bryta löst en gång: låt en ny stora.
fatta Frankrike, och han skall vakna till nyti
lif, likt alla amfibier när det är åska i luften.
Medan Europas ögon då bländas af blixtrarne i
vester, skall han göra sitt språng och gripa sitt
rof, innan någon hunnit sansa sig för att hin-
dra honom. Under allmänt oväder gjorde han
alltid sin bästa fångst. Vi kunde likväl förekom-
ma henom, men endast om vi förut kände oss
vara ett folk, tillräckligt olikt hans eget i sam-
hällsbelägenbet, för att icke lefvande vilja dela
den, och genom egen omtanka och verksamhet
tillräckligt rustadt, för att kurna göra denna all-
männa vilja gällande.
Afven. du är alltså spökrädd ? Det är då följ-
den af din riksdagskurs ihop med de missnöjda!
Du kunde ha stadnat här hemma på ditt gods,
likasom jag blef qvar hes miga
Utan tvifvel; men om det skulle ha skett fer
att undvika de missnöjda? hear skulle jag då
ha stadnat? säg mig det! — I ett visst minister
hotel kanhända? Men hvar anrars? Månne i
vårt grannskap här hemma? Inom kretsen af
vårt stånd? Inom något stånd? .... Låt oss
mönstra; du sjelf, för att börja med, är du nöjd ?
Nå ja; till en del kan du ha rätt. Jag kar
visst icke gilla att vi sisom ädlingar betyda så
litet i det offentliga, så snart vi önska att tillika
vara sjelfständiga, som det anstår en adelsman.
Det är också derföre, som jag dragit mig allde-
les ifrån riksdagarne. Man är något nu mera
endast genom sin personlighet, i fall man vill
beqväma sig att göra den gällande såsom det
brukas; men genom sitt stånd och dess förmåns-
rätt betyder man icke stort, och detta är illa
Du går mig bastigare till mötes, än jag kunde
förmoda. Om ståndet ej betyder mera än per-
sonligheten, så innefattar ju KonstitutionsUtskot-
tets personlighetstheori blott ett godkännande
såsom grundsats af hvad som redan trädt i da-
gen såsom allmänt faktum, och den hvilar sile-
des lika mycket på faktisk — d. v. s. för våra
efterkommande historisk — grund, som på filo-
sofisk. Fastare kan ett lagförslag icke hvila, än
när det utgör en förening emellan spekulationen
och verkligheten. Det visar sig då såsom det
naturliga medlet, att förskaffa laglig och ordnad
form åt hvad som redan förefinnes, ehuru ännu
olagligt och oordnadt; det blir då det skapande
ordet, som ger skick åt det kaotiska, osamman-
hängande, sjelfstärdiga. Den princip, som här är
i fråga, utgör dessutom en särskild tillämpning
af allt ärligt rättsförhållandes första, ehuru först
af kristendomen öppet uttalade vilkor: individens
rätt såsom menniska och icke blott såsom kast-
förvandt eller skråledamot; den måste derföre
göra sig gällande, förr eller sednare, i mån som
tillfälliga ellersammantvingade korporationer blif-
vit öfverflödiga till den individuella rättens skydd
och sjunka tillbaka för att lemna rum åt släg-
(ets gemensamma rätt — summan af individer-
MEETINGS A
NE tet 7 dan or 14 2 Ar oo VA I