aTag hit en slöja, en dugtig lapp, någon vacker
trasaly röt han.
Gabritle ryckte sin stora voile från hufvudet,
gick till Brimoire, lindade ihop den sköna slöjan
till en tät bindel och satte den för hans sår.
Fråga icke efter mig, utan gå till Adrianne och
Colin! drag dem, döde eller ännu lefvande, hit
inom fyrkanten igen, och håller som lejon, g0s-
sar! sade han till de sammanskockade smederna,
och lyckades att sjelf komma upp på benen,
ehuru han alltid måste stödja sig på Ursule och
Leontine. Striden förökade sig nu omkring de
begge döda syskonen. Simon Brimoire, som
kunde stå, men icke gå, begärde spjut, det ena
efter det andra, och :slungade dem med kraftig
och säker arm in ibland sina fiender. Hvarje
förloradt spjut var en vunnen död. Smederna
eröfrade, ehuru icke utan svårighet, Colins och
Adriannes kroppar, buro dem på sina axlar in
i fyrkanten och lade dem på ett rum; som de
ansågo bäst försvaradt. Rörande var utseendet
af syskonens anleten, Döden kommer någon
gång så hastigt öfverraskande, att den icke käns.
Det syntes, som om de begge aflidne icke alls
visste af att de voro döde. Deras ögon visade
sig med långa svarta ögonhår och slutna ögon-
lock, det är sannt; men slutna blott såsom i er
angenäm sömn, full af behagliga, heroiska dröm-
Mar, hvarunder man ser sig vinna seger, sel
vänner och. fosterland räddade. . Colins panna
låg: klar och öppen; skuld och sorg hade icke i
den, såsom i sin åker, plöjt fåror; lockarne slum.
rade trygga och glade på den, såsom på ett älsk.
värdt hyende. Adriannes bröst såg ut som det
aldrig i verlden lidit eller mottagit något anna!
sår, än det, hvilket kulan gifvit i dag och :