aTag hit en slöja, en dugtig lapp, någon vacker trasaly röt han. Gabritle ryckte sin stora voile från hufvudet, gick till Brimoire, lindade ihop den sköna slöjan till en tät bindel och satte den för hans sår. Fråga icke efter mig, utan gå till Adrianne och Colin! drag dem, döde eller ännu lefvande, hit inom fyrkanten igen, och håller som lejon, g0ssar! sade han till de sammanskockade smederna, och lyckades att sjelf komma upp på benen, ehuru han alltid måste stödja sig på Ursule och Leontine. Striden förökade sig nu omkring de begge döda syskonen. Simon Brimoire, som kunde stå, men icke gå, begärde spjut, det ena efter det andra, och :slungade dem med kraftig och säker arm in ibland sina fiender. Hvarje förloradt spjut var en vunnen död. Smederna eröfrade, ehuru icke utan svårighet, Colins och Adriannes kroppar, buro dem på sina axlar in i fyrkanten och lade dem på ett rum; som de ansågo bäst försvaradt. Rörande var utseendet af syskonens anleten, Döden kommer någon gång så hastigt öfverraskande, att den icke käns. Det syntes, som om de begge aflidne icke alls visste af att de voro döde. Deras ögon visade sig med långa svarta ögonhår och slutna ögonlock, det är sannt; men slutna blott såsom i er angenäm sömn, full af behagliga, heroiska drömMar, hvarunder man ser sig vinna seger, sel vänner och. fosterland räddade. . Colins panna låg: klar och öppen; skuld och sorg hade icke i den, såsom i sin åker, plöjt fåror; lockarne slum. rade trygga och glade på den, såsom på ett älsk. värdt hyende. Adriannes bröst såg ut som det aldrig i verlden lidit eller mottagit något anna! sår, än det, hvilket kulan gifvit i dag och :