HERR VAN BOOMS KONSERT. För de fleste var Hr van Boom utan tvifve en alldeles ny konnäsans. Man har visserlige: alltid af gammalt känt honom såsom en utmärk pianist; men på den tid, som förflutit från de hån sednast härstädes uppträdde offentligt, oci till innevarande dag, har virtuositeten på forte piano fått en helt ny gestalt och karakter, ny: mojenger hafva utvecklat sig eller uttvungits och endast för att liksom utmana ständigt ny och stegrade fordringar. När vi hörde Hr var Bm sist, fanns ännu ingen mirakulös skola ingen Liset eller Chopin hade ännu förvridit pia nisternas fisgrar och lärt de arma två händern: att göra tjenst för fyra. Herr van Boom, upp fostrad, utbildad och mognad i en våsendtlig olika metod, skulle han hafva gifvit sig den in galunda lätta mödan att följa med sin tids arti stiska revolution, att så godt som påbegynna et alldeles nytt studium och antaga alldeles ny: vanor och idger? Se der hvad man frågade sig sjelf vid genomläsandet af Hr van Booms pro gramm, sammansatt liksom på trots af inga an dra fortepianosaker, än de aldra modernaste Det var ett i sanning svårt prof han hade at bestå; låtom 0ss från första början säga, att bar bestod det med all heder. Hr van Boom kan icke egentligen få namr af konsertspelare i samma mening som till exempel Rudolf Willmers, hvars utomordentliga virtuositet vi nyligen haft tillfälle beundra. Hel: stilen af hans exekution lämpar sig mera fö: sällskapssalongen än den stora konsertsalen, han är mera hvad man annars i fråga om violinister kallar rondolett-spelare, än exekutör å grande fantaisien. Han åsyftar mindre att spela imponerande, än att spela vackert, mindre att i ordets flerfaldiga bemärkelse öfverflygla en, än att intaga en på beskedligt sätt med fog och doucum och galanteri. Det torde kunna antagas som säkert, att bland de tusentals pianister, som för närvarande öfverfylla Europa, ganska få finnas, som öfverträffa eller ens upphinna Hr van Boom i talangen att spela vackert, spela så att det låter angenämt och smickrande för örat. Det är obestridligen en talang att värdera, och just så mycket mer som det synes nästan blifva bland exekutörer en rådande ton, att helt och hållet förbise denna: sida af saken. Dess egentliga sfer är imedlertid, såsom redan antydt bhfvit, kammarmusikens, och den räcker icke till för konsartens bredare dimensioner. Det vackra är bloit ett subordinerande begrepp under det sköna, och ett af detta sednares mångfaldiga uttryck får icke uteslutande herrska på sina syskons bekostnad, der saken tages i sin stora helhet. Vi miste således bekänna, att ehuru Hr van Boom på sitt sätt utfört de båda pjeserna af Chopin och Thalberg förträffligt och talangfullt, vi Ikväl i det hela af denna exekution -saknat mycket, som efter vår oförgripliga tanka karakteristiskt tillhör besagde kompositioner och rätteligen måste böra återgifvas. Det är icke nog med att spela Thalberg vackert; hans egentliga skaplynne ligger oftast i det grandiosa, det stor