i sin skrift, att han aldrig fick bevisa den oskyldig
anledningen till sin förseelse, men äfven om ha;
häri misstager sig, synes han hafva för densamm
iidit mer än tillbörligt varit. Krigsrätten vid Kron
prinsens hussarregemente lät nemligen icke blot
häkta honom, utan dömde honom äfven d. 23 Febr
1839 till 100 (säger etthundra) prygel. Då Krigs
hofrätten skärskådade detta utslag, fann den at
Krigsrätten begått ett groft misstag om sjelfva lage
och återförviste målet. med tillägg alt Almströn
enast borde från hältet entledijas. Krigsrätte
började då på igen, och fällde det utslag, att Alm
ström borde mista sin tjenst och sitta fyra år oc
en månad å Malmö fästning; derjemte förordnad
rätten, att ÅA. tills vidare skulle förvaras i Malmi
länshäkte. När nu saken åter passerade öfverdom
stolarne, så befanns det, att Krigsrätten åter skjuti
ansenligt öfver målet och att ÅA. lagligen kund
försona sitt brott med 4 månaders arrest å högvakt
Detta straff förkunnades honom först d. 9 Mar
1840 och han har sedermera utstått det. Dessför
innan hade imedlertid den olycklige, genom Krigs
rättens urtima bisterhet, nödgats i lång tid uthärd:
alla fängelselifvets vedervärdigheter; Krigsratter
hade hållit sina sessioner i Helsingborg och delin
qventen derföre blifvit tvungen at: tidt och ofic
färdas till sistnämnde stad från Malmö, der har
satt häktad, samt att under tiden taga in på Lands
trona fästning, och der dröja tills passande lägen
het, d. v. s. till dess en tillräckligt stor fångtrans
port infann sig. Kort sagdt, för att beredas till Z
månaders arrest å högvakt bade A.i 13 månader;
nödgats passera gradernoe bland förbrytare af gröf-
sta art.
Utan tvifvel har Almström begått ett fel, si-
som den der ej uppfört sig tillbörligt mot sin
förman; men sedan han utstått det för hans
förseelse stadgade straff, står nu räkningen så,
att ban i sin ordning anser sig förfördelad a!
den, som handlat på samhällets vägnar, npäm-
ligen krigsrätten. Det vore väl då i sin ord-
ning, att han finge på laglig väg söka ersätt-
ning af denne för sitt lidande ; det tillåtes ho-
nom likväl icke, emedan det i vårt land gifves
en lag, som förbjuder att lagföra en embetsman
för den orättvisa, han i embetet kan hafva be-
sått, derest icke en eller flera andra embetsmän
sådant tillåta. Denna lag, som icke gjort våra
embetsmän skickligare, anseddare eller lyckligare,
än de utom henne skulle varit, har deremot
gjort dem, som ansett sig af embetsmännens åt-
gärder förfördelade, betydligt olyckligare, än nö-
digt varit. Blotta medvetandet, att man ej eger obe-
bindradt anlita lagarnes skydd, är redan en olyc-
ka, och dessutom torde det väl kända, att em-
betsmannens medvetande deraf, att hans kolleger
kunna med sitt veto skydda honom mot en un-
dersökniog, någon gång förleder bonom att ej
vara så noggrann i utöfningen afsitt kall. Sannt
är väl, att de, som ega detta veto, rätt ofta för-
saka att deraf göra bruk; men det är ock sannt,
att en sådan försakelse alltid möter många be-
tänkligheter. Ty icke nog, att den organ för
åklagaremakten, som vill antaga sig en af em-
betsåtgärder förfördelad persons sak, först måste
underkasta sig det besväret, att studera sig in i
denna sak, samt att undersöka klagandens tro-
värdighet och tillförlitligheten af de bevis, han
uppgifver; ban löper äfven fara att, i händelse
af en olycklig utgång, ådraga sig ett juridiskt
eller moraliskt ansvar. Dessa omständigheter må-
ste derföre verka, att ingen är så ovälkommen,
som dessa, merendels utarmade rättsökande, hvilka
begära vederbörandes biträde, för att anställa
åtal mot den -embetsman, hvilken skall hafva
vållat deras olycka; sedan em dylik rättsökande
förspillt mycken tid både för sig och den auk-
toritet, han tillitar, måste han derföre merendels
nöja sig med det besked, att man ej kan bjelpa bo-
nom. Detta har ock blifvit utgången af den här
omförmälde Almströms försök, att direkt hos
Konungen utverka åtal mot krigsrätten vid Kron-
prinsens hussarregemente. Utan några medel
t:ll sitt uppehälle, bar han en lång tid, liksom
så många af hars olyckskamrater, trampat huf-
vudstadens gator och vändt sig än bit, än dit,
för att vinna bistånd i sin, som han tycker,
rättmätiga klagan, men dermed intet annat vun-
nit, än att allt djupare nedsjunka iarmod. Hade
lagen deremot ställt i hans eget skön att lag-
föra krigsrätten, så hade han åtminstone, för att
besluta sig dertill, eller finna ett skickligt bi-
träde, ej behöft lemna sin hemort och öka de
olyckliges antal i hufvudstaden.
Så länge imedlertid en lag existerar, som för-
hindrar den mäktiga kontroll mot godtycket,
hvilken ligger i den enskildes makt, att lagligen
åtala detsamma, så torde vederbörande af nu
2nförda och många andra exempel af krigsrät-
ternas alldeles egna och besynnerliga lagskip-
ning hemta anledning, att bålla dem under en
serskild uppsigt. Redan deras sammansättning
föranleder denna säkerhetsåtgärd, och erfaren-
beten visar, att den ingalunda vore öfverflödig.
— —t——— —
— Efter angifvelse, att röisstänkt gods funnes
hos en bageriariarbetare, Narwell, som är bror till
den ofta omtalade och för innehafvande af stulet
gods nu häktade hembagaren Narwell. anställde po-