i sin skrift, att han aldrig fick bevisa den oskyldig anledningen till sin förseelse, men äfven om ha; häri misstager sig, synes han hafva för densamm iidit mer än tillbörligt varit. Krigsrätten vid Kron prinsens hussarregemente lät nemligen icke blot häkta honom, utan dömde honom äfven d. 23 Febr 1839 till 100 (säger etthundra) prygel. Då Krigs hofrätten skärskådade detta utslag, fann den at Krigsrätten begått ett groft misstag om sjelfva lage och återförviste målet. med tillägg alt Almströn enast borde från hältet entledijas. Krigsrätte började då på igen, och fällde det utslag, att Alm ström borde mista sin tjenst och sitta fyra år oc en månad å Malmö fästning; derjemte förordnad rätten, att ÅA. tills vidare skulle förvaras i Malmi länshäkte. När nu saken åter passerade öfverdom stolarne, så befanns det, att Krigsrätten åter skjuti ansenligt öfver målet och att ÅA. lagligen kund försona sitt brott med 4 månaders arrest å högvakt Detta straff förkunnades honom först d. 9 Mar 1840 och han har sedermera utstått det. Dessför innan hade imedlertid den olycklige, genom Krigs rättens urtima bisterhet, nödgats i lång tid uthärd: alla fängelselifvets vedervärdigheter; Krigsratter hade hållit sina sessioner i Helsingborg och delin qventen derföre blifvit tvungen at: tidt och ofic färdas till sistnämnde stad från Malmö, der har satt häktad, samt att under tiden taga in på Lands trona fästning, och der dröja tills passande lägen het, d. v. s. till dess en tillräckligt stor fångtrans port infann sig. Kort sagdt, för att beredas till Z månaders arrest å högvakt bade A.i 13 månader; nödgats passera gradernoe bland förbrytare af gröfsta art. Utan tvifvel har Almström begått ett fel, sisom den der ej uppfört sig tillbörligt mot sin förman; men sedan han utstått det för hans förseelse stadgade straff, står nu räkningen så, att ban i sin ordning anser sig förfördelad a! den, som handlat på samhällets vägnar, npämligen krigsrätten. Det vore väl då i sin ordning, att han finge på laglig väg söka ersättning af denne för sitt lidande ; det tillåtes honom likväl icke, emedan det i vårt land gifves en lag, som förbjuder att lagföra en embetsman för den orättvisa, han i embetet kan hafva besått, derest icke en eller flera andra embetsmän sådant tillåta. Denna lag, som icke gjort våra embetsmän skickligare, anseddare eller lyckligare, än de utom henne skulle varit, har deremot gjort dem, som ansett sig af embetsmännens åtgärder förfördelade, betydligt olyckligare, än nödigt varit. Blotta medvetandet, att man ej eger obebindradt anlita lagarnes skydd, är redan en olycka, och dessutom torde det väl kända, att embetsmannens medvetande deraf, att hans kolleger kunna med sitt veto skydda honom mot en undersökniog, någon gång förleder bonom att ej vara så noggrann i utöfningen afsitt kall. Sannt är väl, att de, som ega detta veto, rätt ofta försaka att deraf göra bruk; men det är ock sannt, att en sådan försakelse alltid möter många betänkligheter. Ty icke nog, att den organ för åklagaremakten, som vill antaga sig en af embetsåtgärder förfördelad persons sak, först måste underkasta sig det besväret, att studera sig in i denna sak, samt att undersöka klagandens trovärdighet och tillförlitligheten af de bevis, han uppgifver; ban löper äfven fara att, i händelse af en olycklig utgång, ådraga sig ett juridiskt eller moraliskt ansvar. Dessa omständigheter måste derföre verka, att ingen är så ovälkommen, som dessa, merendels utarmade rättsökande, hvilka begära vederbörandes biträde, för att anställa åtal mot den -embetsman, hvilken skall hafva vållat deras olycka; sedan em dylik rättsökande förspillt mycken tid både för sig och den auktoritet, han tillitar, måste han derföre merendels nöja sig med det besked, att man ej kan bjelpa bonom. Detta har ock blifvit utgången af den här omförmälde Almströms försök, att direkt hos Konungen utverka åtal mot krigsrätten vid Kronprinsens hussarregemente. Utan några medel t:ll sitt uppehälle, bar han en lång tid, liksom så många af hars olyckskamrater, trampat hufvudstadens gator och vändt sig än bit, än dit, för att vinna bistånd i sin, som han tycker, rättmätiga klagan, men dermed intet annat vunnit, än att allt djupare nedsjunka iarmod. Hade lagen deremot ställt i hans eget skön att lagföra krigsrätten, så hade han åtminstone, för att besluta sig dertill, eller finna ett skickligt biträde, ej behöft lemna sin hemort och öka de olyckliges antal i hufvudstaden. Så länge imedlertid en lag existerar, som förhindrar den mäktiga kontroll mot godtycket, hvilken ligger i den enskildes makt, att lagligen åtala detsamma, så torde vederbörande af nu 2nförda och många andra exempel af krigsrätternas alldeles egna och besynnerliga lagskipning hemta anledning, att bålla dem under en serskild uppsigt. Redan deras sammansättning föranleder denna säkerhetsåtgärd, och erfarenbeten visar, att den ingalunda vore öfverflödig. — —t——— — — Efter angifvelse, att röisstänkt gods funnes hos en bageriariarbetare, Narwell, som är bror till den ofta omtalade och för innehafvande af stulet gods nu häktade hembagaren Narwell. anställde po