ättningsförsök på fransyska eller italienska af våra
gamla isländska eddasånger, man på ena eller andra
sidan skulle vara mera belåten med attnorräna tun-
gans för dessa utländska språks genius helt och bål-
let främmande poetiska former, med alla dithörande
alliterationer och andra konmstmakerier, på andeme-
ningens möjliga bekostnad sauverades, än att for-
men förenklades och andan finge stå qvar?
Att undertecknads mening aldrig kunnat vara, att
tad!la den lärda och grundliga forskningen i allmän-
het, har i en föregående artikel, som man vill hop-
pas, på det tydligaste blifvit visadt; men det må
hemställas till den mystiskes begrundande på sam-
vete, huruvida den svenska litteraturen eller ens
den uteslutande akademiska lärdomen kan anses på
minsta vis vara betjenad med att Hr Janzon i yt-
terligare en tio års tid använder sin ofantliga eru-
dition endastpå att efter sitt hufvud först skrufva
om den grekiska texien af Pythix och sedan till-
konstla en slafviskt formtrogen öfversättning deraf.
samt ändtligen kanske nja tio år på samma arbete
med Nemeax och Isthmia Eller må han då i
herrans namn göra med sin originaltext hvad han
vill, om detta verkligen för vetenskapens skull är a
en så pyramidalisk båtnad, som den mystiske före-
ställer sig, men öfversättningen! denna öfversättning.
hvaraf utan tvifvel hvarie sida kostar Hr Janzon en
månads möda och hufvudverk!... Den mystiske
synes icke vara rätt belåten med den profbit deref,
som i Aftonbladet redan blifvit lezsnad; och om nu
likväl just denna profbit skuile höra till de aldra
bästa bitarna i hela samlingen? Om man öfveralit
annars skulle få läsa sådana stycken, som t. ex. föl-
jande:
Me... . . Sen skådade ock snart
Den gästkränkande Epeernas drott
Sitt rikligen bemedlade hem, under
förhärjande lågor och
Slagsvärden af jern, sjunka i djupaste förderf ned, —
ja sjelfva sin fäders stad. —
Med våld undviks ej hämnd från den väldigare. —
Han sjelf ock, bedårad af oklokt råd,
Med vapen i hand greps slutligt, och från rysvärd
död fanns ej en flykt.
Och i Pisa han nu genast drog samman sin
Här, jemte allt bytet, den väldige
Zeyvs son, och, utstakande åt Allfa-
deren en plats helig, han för Altis
utmätte. på fältet en plan
Till ingärdning, och i omgifningen
En plats för festmåltider,
Med allt ärande Alpheos ström.
Och de herrskande tolf gudar, samt kullen namn
Af Kronos gaf, hvilken var namnlös förr,
Så länge kung Oinomaos der herr-
skade, och med regn rikligen bestänkt. etc. etc.
Om nu det hela, säger jag, vore sådant, att det
för det första omöjligen kan läsas som vers, och
för det andra knappast nog begripas!... Den my-
stiske fordrar bevis, motiver, för mitt yttrande om
Hr Janzons öfversättning; se der, slå upp, såsom
jag i början sade, hvilken sida som helst i den-
samma och läs! Ett mera talande bevis är verkli
gen icke möjligt än det Hr J. sjelf der lemnat, och
om, efter detta, mitt omdöme skall anses som ett
magtspråk, drager jag icke i betänkande att upp-
repa detta magtspråk i dag som i går, i morgon
som i dag.
Slutligen ett ord enskildt till den mystiske, och
detta angående den höga, förnäma och öfverlägsna
ton, han behagar taga sig, och hvilken endast fram-
står så mycket mera stötande genom den tillgjorda
blygsamhet, hvarmed han i sin artikel undanber sig
D. A:s ampla berömmelse och liksom antyder att
han är en storhet, som helst vill vara incognito.
Det må alltför gerna tillåtas den mystiske att kalla
sin motståndare i denna polemik en komplett nul-
litet i den lärda vårldens, och äfven att anse ho-
nom för sådan, men han må vara öfvertygad om,
att inför allmänheten göra visserligen icke D. A:s
prunkande testimonier honom sjelf till någonting
serdeles förmer, och att undertecknad, så vida han
icke försmådde detta slags megtspråk, skulle
kunna förete åtminstone lika kraftiga testimonier
om sin konnäsans med ifrågavarande ämnen, som
trots Dagligt Allehandas intyg för den okände lärdep.
Alltså ingen förnämhet, om jag får be, ingen för-
häfvelse, irzen professorsdryghet! Om D. A. icke
har försyn för att försöka smuggla den mystiske
genom någon bakgårdsport in i lärdomens Pantheon,
så borde denne sjelf vara nog klok att dervid icke
sätta sig på allt för höga hästar, ty det kunde hända
att han sloge pannan mot dörrposten, när han skulle
igenom. Och det är icke sagdt att hvita plåstret
alltid bjelper för skadan. 0. 0:
ATEN TINA ASEA
(Insändt.)