Ar — —OAc—
kön, begick en liten oförsigtighet, som dock had
de lyckligaste följder, alldenstund du gjorde be
kantskap med en så driplig man som jag är.
Nå, jag må säga! — Men den der upptäckte
miste dock framförallt förtigas.
Det blir omöjligt — sade Axel — ty de
liggger just knuten — sje!fva vändpunkten. Ar
nars hade det ju aldrig fallit mig in att göl
dig en present af mitt ovärderliga hjerta.
Såå! Men må då verlden äfven veta, att ja
föll på den enfaldiga iden att bli smått kär
dig dessförinnan. När du lJemnade din ege
pels åt den stackars skälfvande gossen, blef ha
på ett besynnerligt sätt varm om hjertat. Hä
vid slog hon sina armar om Axels hals och ni
gra ömma kyssar förorsakade en ljuf paus,
der hvilken jag, stackare, hade tid att anstäl
en sorglig jemförelse mellan deras öde och mit
Morgonen derpå lemnade jag med verklig sal
nad dessa goda och lyckliga menniskor. Vi
afskedet tryckte Fanny varmt min hand oc
fordrade förnyandet af det Töfte jag gifvit her
nes man att, om möjligt, nästkommande somm:
tillbringa någon tid hos dem. Jag var äfve
nog lycklig att kunna företaga denna resa, oc
jag fann vid min ankomst, att ett förflutet :
icke verkat den ringaste förändring i det gla
parets inbördes kärlek. Endast i möblemang
märkte jag en förändring, eller kanske rätta
förökning, ty i sängkammaren stod en pryd!
vagga ech i vaggan slumrade en frodig, rö
blommig pojke, Fannys afbild. Hon sade lee
de, att han hette Frans efter en yngling, me
hvilken fordom hennes man under en resa kni
tit ett särdeles fast vänskapsband.
O—
EN ÅSNAS FANTASIER VID LUTSPELNING
Belyssnade af C. Herlossohm.
Högtärade åhörare!
Det finnes ett tyskt ordspråk, som låter så hä