I. Vid alit detta qvarstår imedlertid en vigtig sak att ej förbise. Man kan anse uttrycket Guds Sen mythiskt, på det sätt förstådt, som vi här ofvan gjort i tull öfverensståmmelse med den Heliga Skrift. Men man kan gå ännu längre. Man kan remligen tänka sig, att flera a; sjeliva den He:iga Skrifts berättelser om Christi födelse icke böra förstås efier bokstafven, utan att äfven de, såsom sådana, äro mythiska. Noga bör anmärkas, att detta innefattar ett steg till, utöfver det föregående. Ty redan biott då Bibelns aila utsagor om Christi upphof hållas för att bokstafligen omtala hvad som tilldrog sig — så och icke alls annoriunda — är Christi ezgenskap af Guds Son ändock mythisk, efter hvad vi förut visat; och det är sålunda, som denna mythiskhet verkligen finnes grundad i Bibeln, älven i dess yttersta förståud. Men hålles nu också å:skilligt i berättelsen (t. ex. Engelns besök, Bebådelsen, Öiverskygguingen m. m.) för myther, d. v. s. för händelser som, om de ens tilldragit sig, dock händt på ett annat sätt, är Bibelns bokstafsmening beskrifver, så är det klart, att sjelfva begreppet om Christi gudom härigenom undergår ex ny modifikation, ehuru den i alla fail visserligea icke behölver upphäfvas, utan endast kommer att ses på ännu ett annat (antiogen filosofiskt eller ioystiskt) sitt. Detta är hvad Strauss har gjort i sin kritik öfver evangelierna. Man finner, att saken här angår den stora frågan om den Hel. Skriits Th:opnevsti eller inzifvelse af den Helige Ande, jemte Skriftens häruppå hvilande Auktortset. Vi inlåta oss icke i betraktelse öfver giltigheten af Strausss arbete i detta hänseende. Anmörkningarne deremot skulle föra oss för låpgt, och vi afhandla nu ej våra tankar om Strauss, utan Mil B.: vi påminne blott, för egen räkniug, om det vigtiga, att derest den Heliga Skriits theopuevsti icke till minsta del ifrågasättes, blir Chrisii egenskap af Guds Soa ändock mythisk, enär bibela i sjelfva sin bokstasmening (utan att äfven denna ses det rivgaste mythiskt) beskrifver Christi tillkomst på ett sätt, som icke tillåter språkbruket af ordet San för honom vara egentligt. Vi skola nu efterse, huruvida Mamsell Bremer — och, hvad som terde vara ännu vigtigare, hela det kompagni (må hon förlåta sitt eget ord), dit hon hör — säger någonting i hufvudsaken annat, än Strauss, rörande Bibelns Theopnevsti. Hon påstår, sidan 6, att det finnes i bibeln, dels mythiska beståndsdelar och traditioneila löreställningar ur österländska läror, som det iegat i Christendomens egen anda att öfvervinna och förklara, dels brister och ofullkomligheter, som vidhäfta de jordiska organer, hvarigenom lif och läror uttala sig Man ser häraf, att mamsell B. hyllar den i theologien så beryktade 4ccomodations-läran. Hon står icke rätt nära den strskta eller sig så kallande rätta Orthodoxien, då hon påstår brister och ofullkomligh:ter ega ruar i bibelns framställningar, och håller de heliga författarne för jordiska organer, dem dessa brister och ofullkomiigheter vidhäfta. Den äldre (och som man ännu kan kalla examens-) dogmatiken menar med theopnevstiern bestämdt, att den Helige Ande icke blott i allmänhet förmått och drifvit (såsom termen är) de helige männen till att skrifva, utan äfven ingifvit dem hvad de skulle skrifva (ifis, quod seriberent, suggessit). Allt beror nu på, huru långt man sträcker sig med deua Hvad, De allrastrikteste tbeolocer förstå thvopnevstien så, att den Helige Ande ingifvit de bibliske skribente:ne allt och hvartenda, som de antecknat: intet ord i biblen kan då utgöra en brist) eller en ofullkomlighet. Fiere af Skriftens i det dogmatiska systemet oundgävgliga egenskaper, såsom Authenticiteten och Perfektionen, bero nödvändigt härpå. Men då gitves också ingen Accomodation. De nyare theologerne, i synnerhet efter Semler, hafva dock sett sig af flera anledningar förmådde, att jemka det äldre begreppet om ingifvelsens vidd. Härvid bör noga märkas, att denna jemkning kan ske på två alldeles stridisa sätt; och det är genom blandningen al dessa begge, som de besynnerligaste missförstånd om Aceomodauonslärans förfäktare uppkommit. Man kan 4) anlingen tänka sig, att Gud sjelf (sisom den Helige Ande och Ingifvare vid bibelns författande) funnit för godt, att icke uppenbara allt så, som Han i sin gudomliga vishet vet sakerna 1 sanning förhålla sig, uvan velat i åtskilligt yttra sig på ett språk, öfverensstämmande med menniskors (vid tiden af en bibeiskrifts uppenbarande) gängse tänkesätt, fördomar och annat. Gud kunde härtill hafva flera skäl, såsom 1t. ex., att genom ett sådant lämpande lättare blifva förstådd af folket; ehuru visst, å andra sidan, mycket häri-! senom skulle komma att stå i bibeln, hvilket ej vore till bokstafven alldeles riktigt, utan for-!