I. Vid alit detta qvarstår imedlertid en vig-
tig sak att ej förbise. Man kan anse uttrycket
Guds Sen mythiskt, på det sätt förstådt, som vi
här ofvan gjort i tull öfverensståmmelse med
den Heliga Skrift. Men man kan gå ännu län-
gre. Man kan remligen tänka sig, att flera a;
sjeliva den He:iga Skrifts berättelser om Christi
födelse icke böra förstås efier bokstafven, utan
att äfven de, såsom sådana, äro mythiska. Noga
bör anmärkas, att detta innefattar ett steg till,
utöfver det föregående. Ty redan biott då Bi-
belns aila utsagor om Christi upphof hållas för
att bokstafligen omtala hvad som tilldrog sig —
så och icke alls annoriunda — är Christi ezgen-
skap af Guds Son ändock mythisk, efter hvad
vi förut visat; och det är sålunda, som denna
mythiskhet verkligen finnes grundad i Bibeln,
älven i dess yttersta förståud. Men hålles nu
också å:skilligt i berättelsen (t. ex. Engelns be-
sök, Bebådelsen, Öiverskygguingen m. m.) för
myther, d. v. s. för händelser som, om de ens
tilldragit sig, dock händt på ett annat sätt, är
Bibelns bokstafsmening beskrifver, så är det
klart, att sjelfva begreppet om Christi gudom
härigenom undergår ex ny modifikation, ehuru
den i alla fail visserligea icke behölver upphäf-
vas, utan endast kommer att ses på ännu ett
annat (antiogen filosofiskt eller ioystiskt) sitt.
Detta är hvad Strauss har gjort i sin kritik öf-
ver evangelierna. Man finner, att saken här an-
går den stora frågan om den Hel. Skriits Th:o-
pnevsti eller inzifvelse af den Helige Ande, jem-
te Skriftens häruppå hvilande Auktortset. Vi
inlåta oss icke i betraktelse öfver giltigheten af
Strausss arbete i detta hänseende. Anmörknin-
garne deremot skulle föra oss för låpgt, och vi af-
handla nu ej våra tankar om Strauss, utan Mil B.:
vi påminne blott, för egen räkniug, om det vig-
tiga, att derest den Heliga Skriits theopuevsti
icke till minsta del ifrågasättes, blir Chrisii e-
genskap af Guds Soa ändock mythisk, enär bi-
bela i sjelfva sin bokstasmening (utan att äfven
denna ses det rivgaste mythiskt) beskrifver Chri-
sti tillkomst på ett sätt, som icke tillåter språk-
bruket af ordet San för honom vara egentligt.
Vi skola nu efterse, huruvida Mamsell Bremer
— och, hvad som terde vara ännu vigtigare,
hela det kompagni (må hon förlåta sitt eget ord),
dit hon hör — säger någonting i hufvudsaken
annat, än Strauss, rörande Bibelns Theopnevsti.
Hon påstår, sidan 6, att det finnes i bibeln,
dels mythiska beståndsdelar och traditioneila
löreställningar ur österländska läror, som det ie-
gat i Christendomens egen anda att öfvervinna
och förklara, dels brister och ofullkomligheter,
som vidhäfta de jordiska organer, hvarigenom
lif och läror uttala sig Man ser häraf, att
mamsell B. hyllar den i theologien så beryktade
4ccomodations-läran. Hon står icke rätt nära
den strskta eller sig så kallande rätta Orthodo-
xien, då hon påstår brister och ofullkomligh:ter
ega ruar i bibelns framställningar, och håller de
heliga författarne för jordiska organer, dem des-
sa brister och ofullkomiigheter vidhäfta. Den
äldre (och som man ännu kan kalla examens-)
dogmatiken menar med theopnevstiern bestämdt,
att den Helige Ande icke blott i allmänhet för-
mått och drifvit (såsom termen är) de helige
männen till att skrifva, utan äfven ingifvit dem
hvad de skulle skrifva (ifis, quod seriberent,
suggessit). Allt beror nu på, huru långt man
sträcker sig med deua Hvad, De allrastrikteste
tbeolocer förstå thvopnevstien så, att den Helige
Ande ingifvit de bibliske skribente:ne allt och
hvartenda, som de antecknat: intet ord i biblen
kan då utgöra en brist) eller en ofullkomlig-
het. Fiere af Skriftens i det dogmatiska syste-
met oundgävgliga egenskaper, såsom Authenti-
citeten och Perfektionen, bero nödvändigt härpå.
Men då gitves också ingen Accomodation. De
nyare theologerne, i synnerhet efter Semler,
hafva dock sett sig af flera anledningar förmåd-
de, att jemka det äldre begreppet om ingifvelsens
vidd.
Härvid bör noga märkas, att denna jemk-
ning kan ske på två alldeles stridisa sätt; och
det är genom blandningen al dessa begge, som
de besynnerligaste missförstånd om Aceomoda-
uonslärans förfäktare uppkommit. Man kan 4) an-
lingen tänka sig, att Gud sjelf (sisom den Helige
Ande och Ingifvare vid bibelns författande) fun-
nit för godt, att icke uppenbara allt så, som Han
i sin gudomliga vishet vet sakerna 1 sanning
förhålla sig, uvan velat i åtskilligt yttra sig på
ett språk, öfverensstämmande med menniskors
(vid tiden af en bibeiskrifts uppenbarande) gäng-
se tänkesätt, fördomar och annat. Gud kunde
härtill hafva flera skäl, såsom 1t. ex., att genom
ett sådant lämpande lättare blifva förstådd af
folket; ehuru visst, å andra sidan, mycket häri-!
senom skulle komma att stå i bibeln, hvilket
ej vore till bokstafven alldeles riktigt, utan for-!