ömma omsorger jag visade henne, de små be
qvämligbeter jag vid alla tillfällen sökte bereds
henne och det nit, med hvilket jag lyckades un
danrödja allt, som kunde såra en blygsam flicka:
fina känsla, hade på det unga, oskyldiga hjerta
gjort ett intryck, som snart öfvergick från tack
samhet till en vida varmare känsla. Ofta, nä
hennes öga mötte mitt, glimmade det af en eld
så helig, så varm, så ren — ack hvad det va
ljuft!
Till vår stora förlustelse, men till den tjock:
svartsjuka mannens föriviflan, hade den ung:
frun, vid hvarje hästombyte, något att säga Fanny
Mannens ovilja gick slutligen så långt, att har
vid alla tillfällen sökte drifva gäck med den far
liga rivalen. Fanny, som icke var svarslös, gjord:
detsamma med honom tillbaka och såg med till
gjord ömhet på hans fru. Under en middagsras
hade jag gått ut. Vid min återkomst i matsale:
såg jag den tjocke herrn dundrande knyta han
den mot Fanny.
Herre! hvåd vågar ni göra! ropade jag oc!
fattade hans arm.
Jo, denne mjölkgris, denna skägglösa pojk
valp, vågar alt under bordet trycka min hustru
hand. Eller menar du jag icka såg det?, rö
han till denna, som satt der blek som en kyrk
Vägg:
dAn sen: då?, frågade jag.
Jag slir arm och ben af honom, om han gö
om det.
Ni låter bli det, sade jag; udessutom ka
ingen misstanka vara mera ogrundad än er. Oc
du Frans, var icke pojkaktig, ty det passar al
draminst dig. Fanny rodnade och satte sig lite
flat i en vrå, Från denna stund undvek dei