ömma omsorger jag visade henne, de små be qvämligbeter jag vid alla tillfällen sökte bereds henne och det nit, med hvilket jag lyckades un danrödja allt, som kunde såra en blygsam flicka: fina känsla, hade på det unga, oskyldiga hjerta gjort ett intryck, som snart öfvergick från tack samhet till en vida varmare känsla. Ofta, nä hennes öga mötte mitt, glimmade det af en eld så helig, så varm, så ren — ack hvad det va ljuft! Till vår stora förlustelse, men till den tjock: svartsjuka mannens föriviflan, hade den ung: frun, vid hvarje hästombyte, något att säga Fanny Mannens ovilja gick slutligen så långt, att har vid alla tillfällen sökte drifva gäck med den far liga rivalen. Fanny, som icke var svarslös, gjord: detsamma med honom tillbaka och såg med till gjord ömhet på hans fru. Under en middagsras hade jag gått ut. Vid min återkomst i matsale: såg jag den tjocke herrn dundrande knyta han den mot Fanny. Herre! hvåd vågar ni göra! ropade jag oc! fattade hans arm. Jo, denne mjölkgris, denna skägglösa pojk valp, vågar alt under bordet trycka min hustru hand. Eller menar du jag icka såg det?, rö han till denna, som satt der blek som en kyrk Vägg: dAn sen: då?, frågade jag. Jag slir arm och ben af honom, om han gö om det. Ni låter bli det, sade jag; udessutom ka ingen misstanka vara mera ogrundad än er. Oc du Frans, var icke pojkaktig, ty det passar al draminst dig. Fanny rodnade och satte sig lite flat i en vrå, Från denna stund undvek dei