kallar oss, vanlige, söner i egentlig eller bok staflig mening, men säger Christus vara det o egentligen figurligt, eller mytbiskt; såvida ma; uttryckligen intet annat härmed åsyftar, än at beteckna den skillnad i Sonlighet, som eger run för oss, emot för den, som den Hel. Skrift om talar för Christus. Men om man sålunda då tillåter sig att kall Christi Sonlighet mythisk, så blir det — i lik bet med hvad vi redan ofvanföre anmärkt — derföre icke likgiltigt, hurudan man förstår den na mythiska sonlighet. Det torde väl blifva omöjligt, att från Bibelns ståndpunkt klandr: Strauss öfverhufvud derföre, att han i Christ gudom sett en mytb; men man kan anmärks med skäl, att han icke ingått i en närmare för klaring af denna myth. I korthet: man kar förekasta Strauss, att han icke tydligen ådaga lagt på hvilket sätt Christus då är Gud Fader: Son, efter han icke är det på en sons vanliga vis Det är begripligt, att svårigheter möta vid denn: förklaring. Man inträder oundvikligen på antin gen Mystikens eller Filosofiens områden , när mar går till utredande af ett ämne, hvaruti den Heliga Skrift sjelf yttrar sig alltför litet. Men vil man stanna vid den enkia tron 1 allmänhet, at Christus är Guds Son på något sätt, lemnandt derhän hvilket helst detta må vara, bloit an: märkande, att det är ett annat, än ena sons vanliga — alltså mythiskt — så är denna enkla tre ganska säkert stödd på bibeln. Vissa äldre kyrkoliror hafva skridit längre; de hafva gifvit förklaringar angående beskaffenheten af Christi förhållande till sin gudomlige Fader: alltså uttydningar på hans Sonlighet. Men det är just åtskilliga af dessa kyrkoläror, man tid efier annan funnit hvarken stöddaspå den Helixa Skrifts utsagor, eller grundade i förnuftet. Man har icke heller märk: dem överensstämma med andens högre, inre, på öfversin!ig fantasi utgående kontemplationer, hvilka innefattas i hvad man brukar benämna Mystix. De hafva slutligen yppat sig vara blott tomma kiyftigheter, i många fall föga annat än grammatikaliska Nuge. Det är just derföre, som Protestantismer, i sia följd, har rest sig emot dem. Dessarbete, såsom utgörande en andelig sopning, rengöring, städning, är väl till sin natur här biott neoctvt. Man kan om Strauss äfven säga, att hans bestämningar, rörande Christi gudoms hurudanhet, stannar vid att bestå i endast föraekande af förflutna, otta grundlösa ideer; men föga i något nytt och positivt i stället. Dock saknar man alldeles grund for det påståendet, att han nekar Christi egenskap af son åt Gud, derföre, att han anmärker Christi sonlighet vara en annan, än vår allmänt brukliga, och kallar den förra, för att hafva ett namn, mythisk. Hvad säger nu Dem:lle Bremer härvid? Hon upprepar flera gånger emot Strauss den satsen, hvarpa den christna kyrkans hufvudlära fotar sig, att: XGud var i Christo, och försonade verlden med sig sjelf. Har Strauss då nekat detta? Hvarest? Icke måste förnesandet ligga deruti, att anse Christi Soniighet vara en annan, än den vanligt gängse sonligheten; ty då skule den Heliga Skrift sjelf motsäga christna kyrkans huf vudlära. Tvertom måste det just vara, emedan Christus till sin Fader står i ett annat slags förhållande, än det bokstafliga, som Gud i honom kunnat lefva så, att Gad försonat verlden med sig sjelf. Ty personer, som äro hvarandras faäer och son, efter dessa ords egentliga, ickemythiska språkbruk (se ofvan), hafva alideles icke ett med hvarann så införlifvadt väsende, som Johannis Evangelium beskrifver emellan Gud Fader och Christus, och hvilket behöfdes för Försoningen. Mamsell Bremer talar om kättaren Arius. Vi kunna lemna honom, såsom mindre bekant, och i stället tänka på hans särskilda kompagnier, de der under olika namn marcherat genom alla christna tidens århundraden (sid. 5). Vi erkänna, rörande dem, helt och hållet med Mamsell Bremer, att der de prediktat Christus såsom blott en menniska, hafva de haft fullkomligen orätt. Att författare funnits, som förfäktat den socinianska läran, veta vi ock. Men att Strauss måste räknas till medlem af dessa kompagaier, är ock derföre icke ådagalagdt. Till det påståendet, att Christus varit blott en menniska, fordras ovedersägligt att yrka, det han varit en son, naturligen aflad af någon menniska, t. ex. af Josef eller en annan. Härförutan är det aildeles icke möjligt, att anse Christus såsom en menniska allenast. Har väl Strauss — eller hafva, öfverhufvud, väl den pya tidens theologer — någonstädes utgifvit honom för en sådan son? Uader tiden, och enär vi måste antaga, att M:!l Bremer öfverensstämmer med den Heliga Skrift, hvilken visar Christi sonlighet vara mythisk, så öfverensstämmer hon också, så till vi