kallar oss, vanlige, söner i egentlig eller bok
staflig mening, men säger Christus vara det o
egentligen figurligt, eller mytbiskt; såvida ma;
uttryckligen intet annat härmed åsyftar, än at
beteckna den skillnad i Sonlighet, som eger run
för oss, emot för den, som den Hel. Skrift om
talar för Christus.
Men om man sålunda då tillåter sig att kall
Christi Sonlighet mythisk, så blir det — i lik
bet med hvad vi redan ofvanföre anmärkt —
derföre icke likgiltigt, hurudan man förstår den
na mythiska sonlighet. Det torde väl blifva
omöjligt, att från Bibelns ståndpunkt klandr:
Strauss öfverhufvud derföre, att han i Christ
gudom sett en mytb; men man kan anmärks
med skäl, att han icke ingått i en närmare för
klaring af denna myth. I korthet: man kar
förekasta Strauss, att han icke tydligen ådaga
lagt på hvilket sätt Christus då är Gud Fader:
Son, efter han icke är det på en sons vanliga vis
Det är begripligt, att svårigheter möta vid denn:
förklaring. Man inträder oundvikligen på antin
gen Mystikens eller Filosofiens områden , när mar
går till utredande af ett ämne, hvaruti den He-
liga Skrift sjelf yttrar sig alltför litet. Men vil
man stanna vid den enkia tron 1 allmänhet, at
Christus är Guds Son på något sätt, lemnandt
derhän hvilket helst detta må vara, bloit an:
märkande, att det är ett annat, än ena sons van-
liga — alltså mythiskt — så är denna enkla tre
ganska säkert stödd på bibeln. Vissa äldre kyr-
koliror hafva skridit längre; de hafva gifvit för-
klaringar angående beskaffenheten af Christi för-
hållande till sin gudomlige Fader: alltså uttyd-
ningar på hans Sonlighet. Men det är just åt-
skilliga af dessa kyrkoläror, man tid efier annan
funnit hvarken stöddaspå den Helixa Skrifts ut-
sagor, eller grundade i förnuftet. Man har icke
heller märk: dem överensstämma med andens
högre, inre, på öfversin!ig fantasi utgående kon-
templationer, hvilka innefattas i hvad man brukar
benämna Mystix. De hafva slutligen yppat sig
vara blott tomma kiyftigheter, i många fall föga
annat än grammatikaliska Nuge. Det är just
derföre, som Protestantismer, i sia följd, har rest
sig emot dem. Dessarbete, såsom utgörande en
andelig sopning, rengöring, städning, är väl till
sin natur här biott neoctvt. Man kan om Strauss
äfven säga, att hans bestämningar, rörande Chri-
sti gudoms hurudanhet, stannar vid att bestå i
endast föraekande af förflutna, otta grundlösa ideer;
men föga i något nytt och positivt i stället.
Dock saknar man alldeles grund for det påstå-
endet, att han nekar Christi egenskap af son åt
Gud, derföre, att han anmärker Christi sonlighet
vara en annan, än vår allmänt brukliga, och kal-
lar den förra, för att hafva ett namn, mythisk.
Hvad säger nu Dem:lle Bremer härvid? Hon
upprepar flera gånger emot Strauss den satsen,
hvarpa den christna kyrkans hufvudlära fotar sig,
att: XGud var i Christo, och försonade verlden
med sig sjelf. Har Strauss då nekat detta?
Hvarest? Icke måste förnesandet ligga deruti,
att anse Christi Soniighet vara en annan, än den
vanligt gängse sonligheten; ty då skule den He-
liga Skrift sjelf motsäga christna kyrkans huf
vudlära. Tvertom måste det just vara, emedan
Christus till sin Fader står i ett annat slags för-
hållande, än det bokstafliga, som Gud i honom
kunnat lefva så, att Gad försonat verlden med
sig sjelf. Ty personer, som äro hvarandras fa-
äer och son, efter dessa ords egentliga, icke-
mythiska språkbruk (se ofvan), hafva alideles
icke ett med hvarann så införlifvadt väsende,
som Johannis Evangelium beskrifver emellan
Gud Fader och Christus, och hvilket behöfdes
för Försoningen. Mamsell Bremer talar om kät-
taren Arius. Vi kunna lemna honom, såsom
mindre bekant, och i stället tänka på hans sär-
skilda kompagnier, de der under olika namn
marcherat genom alla christna tidens århundra-
den (sid. 5). Vi erkänna, rörande dem, helt
och hållet med Mamsell Bremer, att der de pre-
diktat Christus såsom blott en menniska, hafva
de haft fullkomligen orätt. Att författare fun-
nits, som förfäktat den socinianska läran, veta
vi ock. Men att Strauss måste räknas till med-
lem af dessa kompagaier, är ock derföre icke åda-
galagdt. Till det påståendet, att Christus varit
blott en menniska, fordras ovedersägligt att yrka,
det han varit en son, naturligen aflad af någon
menniska, t. ex. af Josef eller en annan. Här-
förutan är det aildeles icke möjligt, att anse Chri-
stus såsom en menniska allenast. Har väl Strauss
— eller hafva, öfverhufvud, väl den pya ti-
dens theologer — någonstädes utgifvit honom
för en sådan son?
Uader tiden, och enär vi måste antaga, att
M:!l Bremer öfverensstämmer med den Heliga
Skrift, hvilken visar Christi sonlighet vara my-
thisk, så öfverensstämmer hon också, så till vi-