der jag skulle få allt hvad till litvets nödtorft
erfordrades. Mera kunde han ejlofva förrän han
sett mig etc. ete.n
Brefvet var affattadt i en sådan ton attjag ic-
ke visste buru jag skulle göra. Jag visade det
för Carolina (så bette min vän) och det lycka-
des henne att öfvervinna mina betänkligbeter.
Men ännu återstod en vigtig sak. Huru skulle
jag, en stackars ensam flicka, lyckligen och
väl komma ner till Skåne. Jag hade ofta märkt
(härvid vände hon sig bort) att ungherrarne,
Gud vet af hvad orsak, lorgnerade mig och
äfven följde efter mig långa stycken, när jag nå-
gon gång vid Ma bonnes sida gick ut i staden.
Om jag nu reste ensam bela 70 milen, huru
kunde jag icke då blifva utsatt för deras näs-
vishet! En förflugen id rann mig i hågen. Jag
hade ju spelat gosse tills jag var tolf år, hvar-
före kunde jag icke äfven göra det vid sjutton?
Carolina, som fann detta förslag alldeles törträff-
ligt, styrkte mig på allt sätt i mitt dumdristiga
förehafvande och lofvade dessutom att genom
sin broders bjelp skaffa mig karlkläder, hvartill
jag lemnade behöfliga kontanter. Så sagdt, så
gjordt. Jag beslöt resa med diligensen och he-
gärde mitt afsked af Ma bonne, som gaf det o-
gerna, emedan hennes pension icke vunnit så li-
tet genom min möda. Karlkläderna voro anskaf-
fade och dagen för afresan kom. Aftonen för-
ut hade jag tagit afsked af alla och sändt mina
få tillhörigheter till diligenskontoret. Tidigt om
morgonen verkställde jag i Carolinas kammare min
förklädning, och smög mig efter en lång, sorglig
omfamnirg, ut. Det öfriga känner ni, men ni
känner icke att jag redan, innan ni tog plats