natt och dag. Ändtligen en hatt återfick han
målet. Han förmanade mig, han välsignade mig
han bad mig icke förtvifla — och detta så rö-
rande att äfven den närvaranae läkaren flöt i
tårar. Mot morgonen drog han sin sista suck —
Här stannade den sköna berätterskan, oförmö-j;
gen att tala med annat än suckar och tårar. Jag
kände mig äfven nödsakad att taga upp min
näsduk. Sedan hon lugnat sig fortior hon: Jag
vill icke längre. uppehålla mig vid dessa förtvit-
lans stunder. Min ädle far var jordsatt och jag
ensam och hjelplös. Läkaren, en äldre heder-
lig man, som visade mig ett ädelt deltagande
och som kände mina små talanger, lofvade att
skaffa mig plats som underlärarinna i en större
flickpension. Förestånderskan antog mig. äfven
utan svårigbet, sedan hon fått höra det vitsord
mina förra lärare gifvit mig, och knappast sjelf
hunmnen ur barnaåren sattes jag nu att under-
visa flickor, äldre än jag. Många voro de för-
ödmjukelser jag här under mera än ett års tid
måste lida, men Mitt af naturen glada lynne
gjorde, att jag fördrog dem temligen modigt, e-
huru jag af hjertat längtade derifrån. Det lyc-
kades mig äfven att förvärfva en söt, god pen-
sionärs vänskap och vi delade troget såväl glädje
som bekymmer.,
För ungefär en månad sedan kom jag händel-
sevis att se i tidningarne, att jag hade ett öfver-
blifvet rekommendersadt bref, sord länge. legat
på posten. Jag skyndade att uttaga det. Det
var från min farbror, kort och trumpet, inne-
hållande 200 Rdr. Han sade att han för min
saliga moders skull beslutat att taga vård om
mig. Han bad mig genast resa ned till Skåne,