sorgsfull uppfostran, som vida öfversteg hans
små tillgångar. Till hans egenheter hörde, ati
han ända till mitt tolfte år lät mig bära gosse
kläder, dels, som han sade, för att härda mig
lels för att förtaga denna tillgjordhet, som en
licka insuper under sin förvända uppfostran, oct
som han hatade mer än allt annat. Jag ägde
temligen goda anlag för måleri och musik oct
under de skickligaste lärares handledning hade
jag redan vid 435 års ålder i dessa båda konstei
vunnit en icke så ringa färdighet. Min god:
far såg med glädje mina framsteg, men ack! snar
föll han i en tärande sjukdom, som läkarne för
klarade obotlig. Om han ej egt mig hade dö
den varit honom kärkommen, men nu utgjorde
tankan på mitt blifvande öde ofta bans förtvit
lan. Han hade aldrig egt mera än sin sparsam
ma lön och kunde således icke lemna mig någo
arf. Den enda slägting han ägde qvar på jor
den var en äldre ogift bror, som först på sjö
2nansyrket och sedan på lyckliga bandelsspekuia
tioner samlat en ganska stor förmögenhet, Mel
allt ifrån barnaåldern hade emellan bröderna rot
fästat sig en oenighet, som i mannaåldern än
nu mera blifvit ökad derigenom, att de båda äl
skat min mor, och min far blifvit den lycklig
rivalen. För mina skull öfvervann han likvä
detia olyckliga gröll och skref till sin bror et
rörande bref, deri han besvor bonom att glömm
det förflutna och uppmanade honom att skänk
skydd åt ett värnplöst barn, som snart skulle st
öfvergifvet i den verid han stod färdig att lem
na. Flera veckor förflöto, men intet svar an
ände. Under tiden blef min far allt svagar
och slutligen mållös. Jag vakade vid bans fän