jas fyllande med snö, men vid min återkomst
satt gunsti herern ännu med stöfveln på sig. Tag
af stöfvelnl kommenderade jag. Nej, ack nej!
det behöfs intel suckade han. Inte pjunk nu!
hit med foten, om ni icke vill hafva den afså-
gad. Utan krus, och i trots af hans vanmäkti-
ga motstånd, drog jag nu af bonom stöfveln och
strumpan, hvarvid en den nättaste lilla hvita
fot blottades. Gossen suckade och höll näsdu-
ken för ansigtet. Det är ingen fot att resa i
köld med, — sade jag — men nu i baljan med
honom. Var nu bara karl, jag vill flytta mat-
bordet hit, så att ni kan njuta in- och utvärtes
medicin på en gång. När min uwvge vän insåg;
att icke något motstånd dugde, fogade han sig
villigt i allt hvad jag befallde, och, när han ef-
ter min ordination druckit ett glas glödgadt vin,
började åter löjet spela kring, hans vackra mun,
hvilket klädde honom ogement väl. Jag betrak-
tade honom nu litet närmare. För att döma af
hans storlek kunde han vara omkring 45 år.
Den friskaste rodnad låg utbredd öfver de fyl-
liga kinderna och gaf honom. ett utseende af
qvinnlighet, som, ehuru vackert för sig, icke rätt
behagade mig; ty svarta, solbrända pojkar hafva
alltid varif mina favoriter. Hans mörkbruna,
lockiga hår var sorgfälligt upplagdt på nyaste
sprättmaner med stora spianrocksbjul vid tin-
ningarne, och han hade mycket att pyssla med
dem. . Ehuru detta ej heller behagade mig, glöm-
de jag dock mina anmärkningar, då jag såg den
blygsamhet, som stod: att läsa i hans drag och
alltid kläder ungdomen. Som han nu på köpet
var: utkastad ensam i en verld, den han föga
kände, började jag verkligen intressera mig för
bonom, och jag beslöt inom .mig, att under re-
san blifva en, Mentor för denne värnlöse Tele-
maque. Jag tror dessutom, att alla menniskori,
med. någorlunda godt bjerta, fatta en sorts kloc-
karekärlek till den svage eller oerfarne, som de,