med mycken naivetE gjorde, förundrade mig på
det högsta och kom mig att anse honom för ett
underbarn, oskyldigt som en dufva, men kloka-
re än mången vida äldre. Den något grofkorniga
jargon, som du minns att jag stundom förr brukade,
ville icke rätt lyckas i hans närvaro — och se-
dan han ett par gånger rodnande gömt sitt lilla
bufvud i vagnshörnet, började jag blifva upp-
märksammare på mig sjelf, samt fin i munnen
som en höffröken. Jag tänkte på bibelspråket:
Hvilken som förargar en af dessa ringaste, ho-
nom vore bättre att en qvarnsten bundes om
hans hals och han nedsiörtades i djupet.
Men å propos qvarnsten — fortfor Axel —
så börja mina ögonlock blifva tunga. Fortsätt-
ning i morgon, men icke förr än solen gått ned.
Följande morgon väcktes jag af Axels glada
och vänliga röst: Upp sjusofvare, trumman går!
Fanny har redan en halftimma väntat dig i sin
presidentsstol vid kaffebordet. Min klädsel var
snart verkställd och jag följde honom till ett
rikt möbleradt förmak, der den lilla friherrin-
nan primade i en smakfull, hvit morgondrägt.
Vånligt och gladt helsade hon mig och började
sedan skämtande förehålla sin man gårdagsafto-
nens långa månskenspromenad. :Men sådana ä-
ro männerna — fortsatte hon — m,när de varit
gifta några månader börja de se månen med helt
andra ögon, än under kärlekens rosendagar. At
den de nyss förtrodde höjden af sin glädje, för-
tro de nu, gäspande, djupet af sin ledsnad, och
lära sig af honom att sända kalla blickar.
Ja, se här ett prof på hvad jag i den vägen
iärde mig i går — ropade Axel och fäste på
henne ett lågande öga, som hon nu, höjande sig
på tå, ömt kysste.
En ytterst angenäm dag förflöt, dels inne, dels
1 det gröna med gröna glas i hand. Efter su-
pån då Fanny, liksom af medömkan för min ny-