af OMständigheterna, tvingas att hjelpa med råd
eller dåd. Således har det åtminstone alltid va-
rit med mig, och sannerligen jag har aldrig ång-
rat det. .
Efter slutad måltid steg jag upp, för alt un-
dersöka min patients lilla fot. Den var nu lika röd
som den förut varit hvitmenad, och kölden var
tydeligen utdrifven. Till yttermera visso frot-
terade jag den med bränvin, hvilket gossen dock
i början på intet vilkor ville tillåta, men en li-
ten kött-ed bragte honom snart till lydnad. Jag
vet icke huru det kom sig, men foten var så
nätt och fin, att jag förrättade denna apostla-
gerning med verkligt nöje, ehuru jag smått skäm-
des för min vekbjertlighet, Posthornet ljöd och
jag tvang pilten att påtaga min pels och mina
ytterstöflor, oaktadt all hans vägran.
Men min Gud! sade han — då jag ändt-
ligen pajtat på Honom, så att han knappt kunde
röra sig från stället — pnu får ni ju frysa för
min skuil, och det vill jag icke för allt i verl-
den. Jag är ju ung och lätt, jag kan ju sprin-
ga mig varm.
Sö:j inte för mige — svarade jag i det jag
lyfte upp honom i vagnen — men gör bara
vackert som jag säger. Om än glöden fryser
under askan, liksom anno 88, är jag ändå lika
känslolös för kölden.,
ÅAckly — sade gossen och en tår glimmade
i hacs vackra öga — acky hvad det finnes myc-
keh godhet i verlden! Hvem bade kunnat vän-
ta sig allt detta deltagande af en obekant per-
son, som ... som på köpet är ... militär.
Det på en gång tacksamma och förlägna ut-
trycket i hans ansigte rörde mig. Jag klappade
honom .:på kinden och bad honom att aldrig
dömma mannen efter yrket. Under vägen sam:
talade vi om hbvarjebanda, synnerligast om Stöck-
holm. . Den lätthet hvarmed han framställde si-
na tankar, de ofta sinnrika anmärkningar han