RESKAMRATEN. BERÄTTELSE AF BEN. : (Forts fr. gårdagsb!.) Sedan jag svurit en tyst ed öfver alla klemiga morsgrisar, som tala om attacker, lät jag honom lura i fred och började att hvissla några favoritstumpar, hvilket ädla nöje varade tills vi framkommo till den station, der magen skulle intaga sitt fraktgods. Der ruskade jag opp min stumma sidokamtat, men på min fråga om han ville äta, fick jag endast ett pjunkigt nej till svar. Nu blef jag smått förargad. Ta mig f-n skall herrn icke ätal, — svor jag till — eljest fryser herrn ju ihjel. Fastande mage och toll graders köld rimmar sig ilja. Det hjelper inte! Kom nu bara och var icke pjunkig! — Med halft våld lyfte jag monsiör Snus ur vagnen och förde honom in i det trefliga rummet, der en vänlig brasa sprakade emot oss. Jag märkte nu först, att min unga granne var särdeles lätt ekiperad; endast en tunn kiädeskappa och ettpar fina galoscher skyddade honom mot den skarpa vinterkylan, och när jag såg i hans vackra finhylliga ansigte gjorde det mig dubbelt ondt om honom. När han framgick till eldbrasan, för att värma sig, såg jag, att den ena foten icke rätt ville följa med. Ni har förfrusit er — sade jag — och det är icke underligt. Så tunnklädd som ni är, blir ni förbytt till en isstod innan vi komma till Westerås. Hvarföre har ni inte klädt er ändamålsenligare?s Ackl) — svarade han — jag trodde icke att det skulle vara så kallt och .. och dessutom har jag tagit på mig alla de ytterkläder jag eger. mStackars barn! — sade jag — men det; .skola vi nog få råd för. Ni skall taga mina botforer och min .pels Jag är icke frusen af mig. Men tag nu af stöf vein i rappet; ty ni måste hålla foten i snö. Jag gick ut i köket, för att bestyra om en bal