RESKAMRATEN.
BERÄTTELSE AF BEN.
: (Forts fr. gårdagsb!.)
Sedan jag svurit en tyst ed öfver alla klemi-
ga morsgrisar, som tala om attacker, lät jag
honom lura i fred och började att hvissla några
favoritstumpar, hvilket ädla nöje varade tills vi
framkommo till den station, der magen skulle
intaga sitt fraktgods. Der ruskade jag opp min
stumma sidokamtat, men på min fråga om han
ville äta, fick jag endast ett pjunkigt nej till
svar. Nu blef jag smått förargad. Ta mig f-n
skall herrn icke ätal, — svor jag till — eljest
fryser herrn ju ihjel. Fastande mage och toll
graders köld rimmar sig ilja. Det hjelper inte!
Kom nu bara och var icke pjunkig! — Med
halft våld lyfte jag monsiör Snus ur vagnen och
förde honom in i det trefliga rummet, der en
vänlig brasa sprakade emot oss. Jag märkte nu
först, att min unga granne var särdeles lätt e-
kiperad; endast en tunn kiädeskappa och ettpar
fina galoscher skyddade honom mot den skarpa
vinterkylan, och när jag såg i hans vackra fin-
hylliga ansigte gjorde det mig dubbelt ondt om
honom. När han framgick till eldbrasan, för att
värma sig, såg jag, att den ena foten icke rätt
ville följa med. Ni har förfrusit er — sade
jag — och det är icke underligt. Så tunnklädd
som ni är, blir ni förbytt till en isstod innan
vi komma till Westerås. Hvarföre har ni inte
klädt er ändamålsenligare?s Ackl) — svarade
han — jag trodde icke att det skulle vara så
kallt och .. och dessutom har jag tagit på mig
alla de ytterkläder jag eger. mStackars barn!
— sade jag — men det; .skola vi nog få råd
för. Ni skall taga mina botforer och min .pels
Jag är icke frusen af mig. Men tag nu af stöf
vein i rappet; ty ni måste hålla foten i snö.
Jag gick ut i köket, för att bestyra om en bal