esprit? ropade Löjtnant H... På detta enda fattiga strå tuggade han, som en tandlös häst. Och hans tankar om agronomi och politik sedan! De voro värda att ristas i gyllene taflor. Ack, han är för älskvärd! aDu blef syndabocken, stackars H... — sade en annan — men vi tacka dig: du stod på dig som en hel karl. Ah, icke låter jag skrämma mig af fem och ett halft pund magert kött, äfven om det vaktas af en arg bund. Men jag må undra hvad han: ville med min värja. Jag tycker hon är bra nog. Jag skulle med mycken lätthet kunna träda upp ett helt tjog sådana mörtar, som han, på detta spett. Imedlertid får jag moja mig i arrest. Hurra! Lefve den nya öfversten! Öfverste-löjtaanten anhöll nu att få säga kamraterna några ord. Då de ankommit till hans tällt, höll äfven han ett litet tal, mycket olika öfverstens: Mina vänner och kamrater! Jag har varit häftig förut i dag, men nu är jag lugn. Jag vet att herrarne hålla af sin gamle major och derföre är jag säker på att j alla, mina vänner, gören allt hvad i er förmåga står, för att undvika anmärkningar. Oaktadt detta lära de väl ej uteblifva, men som jag vill tro att de då göras utan skäl, både vill och skall jag taga ert försvar. Det är min skyldighet efter det vi nyss fått höra. Jag hade bestämdt ämnat-att taga afsked, men har ändrat mitt beslut, emedan det vore orätt att öfvergifva er nu, då vi fått en chef, som förklarat sig endast ega fordringar på sina underlydande. Jag tjemar derföre qvar, huru mycket det än kommer att förbittra mina gamla dagar. Afven jag kommer att vara sträng, derpå bereder jag er, dock vill jag hoppas att j, af. kärlek till mig, visen den drift; som aldrig kan framtvingas genom despotiska åtgärder. Jag skall tala med öfversten om ett och annat i afton — — Farväl mina vänner!—