esprit? ropade Löjtnant H... På detta enda
fattiga strå tuggade han, som en tandlös häst.
Och hans tankar om agronomi och politik se-
dan! De voro värda att ristas i gyllene taflor.
Ack, han är för älskvärd!
aDu blef syndabocken, stackars H... — sade
en annan — men vi tacka dig: du stod på dig
som en hel karl.
Ah, icke låter jag skrämma mig af fem och
ett halft pund magert kött, äfven om det vak-
tas af en arg bund. Men jag må undra hvad
han: ville med min värja. Jag tycker hon är
bra nog. Jag skulle med mycken lätthet kun-
na träda upp ett helt tjog sådana mörtar, som
han, på detta spett. Imedlertid får jag moja mig
i arrest. Hurra! Lefve den nya öfversten!
Öfverste-löjtaanten anhöll nu att få säga kam-
raterna några ord. Då de ankommit till hans
tällt, höll äfven han ett litet tal, mycket olika
öfverstens:
Mina vänner och kamrater!
Jag har varit häftig förut i dag, men nu är
jag lugn. Jag vet att herrarne hålla af sin gam-
le major och derföre är jag säker på att j alla,
mina vänner, gören allt hvad i er förmåga står,
för att undvika anmärkningar. Oaktadt detta
lära de väl ej uteblifva, men som jag vill tro
att de då göras utan skäl, både vill och skall
jag taga ert försvar. Det är min skyldighet ef-
ter det vi nyss fått höra. Jag hade bestämdt äm-
nat-att taga afsked, men har ändrat mitt beslut,
emedan det vore orätt att öfvergifva er nu, då
vi fått en chef, som förklarat sig endast ega for-
dringar på sina underlydande. Jag tjemar der-
före qvar, huru mycket det än kommer att för-
bittra mina gamla dagar. Afven jag kommer
att vara sträng, derpå bereder jag er, dock vill
jag hoppas att j, af. kärlek till mig, visen den
drift; som aldrig kan framtvingas genom despo-
tiska åtgärder. Jag skall tala med öfversten om
ett och annat i afton — — Farväl mina vänner!—